Depression

Att bli uppgiven, orkeslös, nedstämd och självanklagande – "få en depression" – är ett sätt att lägga lock på livsviljan och den ångest den väcker. Det är med andra ord fråga om en extrem form av försvar.

Det är ett försvar som kostar mycket liv eftersom det normalt leder till tillbakadragenhet, minskad arbets- och relationsförmåga och självförakt. Reaktionen brukar dessutom ofta vara utdragen i tiden och/eller återkommande vilket också ökar livsförlusterna.

Depression – ett försvar

När vi har en depression upplever vi den som en helt adekvat reaktion på bestämda yttre och inre omständigheter. Omedvetenheten om att den är ett försvar kan vara fatal om vi dömer ut oss själva och våra möjligheter så till den grad att vi tar livet av oss.

Det är naturligtvis inte i grunden fråga om fördömelser/tankar utan fördömelserna är uttryck för känslor som kan ha varit helt adekvata en gång i världen. Genom att de inte fick eller kunde komma till uttryck då laddades de upp i minnena. När nu-situationen aktiverar de här minnena kan de gamla känsloreaktionerna överflygla oss utan att minnesbilderna som sådana blir medvetna.

Det här gör att känslorna framstår som svårhanterliga och till och med oförklarliga. Det kan återspeglas i självförakt på tankeplanet, "jag är värdelös, har inget här att göra". Det gör oss i sin tur alltmer frånvarande och då tillkommer eller förstärks också känslor av total meningslöshet.

Vanligtvis kopplar vi själva inte ihop meningslösheten med vårt sätt att ge upp och dra oss bort. Meningslösheten kan istället uppfattas som en pålaga som drabbar oss oförskyllt eller i kraft av vår uselhet.

Den självförstärkande karaktären hos en depression gör det nödvändigt att på ett tidigt stadium avtäcka försvarsfunktionen i reaktionssättet och konfrontera den ångest som ligger bakom. Det är viktigt att följa upp tankar och känslor inåt-bakåt och hitta minnena som spökar och ta fram dem i ljuset för bearbetning.