Ångest

Utsatthet och livskraft Rädsla, brukar man säga att det är fråga om när orsaken till reaktionen är känd. Är orsaken okänd säger man att det är fråga om ångest.

Den här avgränsningen är inte den enda. Till vardags laborerar vi med en dimension som i princip går från sådant som otålighet, osäkerhet, oro och rastlöshet över rädsla och ångest till skräck, fasa och panik.

Det finns uttryck som att förintas av skräck, att bli urblåst av skräck, att tappa bort sig själv av skräck, bli paralyserad av skräck och liknande som visar att dimensionen handlar just om olika grader av upplösthet eller frånvaro. Det är förmodligen den känslodimension som vi skyr som allra mest och samtidigt sitter fast i som allra mest.

Ångest är obehagligt

Att vi fastnat där visar sig inte nödvändigtvis som ångest. Det vanliga är att vi överger känsloplanet för att slippa obehaget där och istället boar in oss på tankeplanet. Där omvandlar vi ångest till misstro och misstänksamhet som är lättare att fördraga än ångest. Ju mer misstrogna vi är, desto mer ångest eller skräck härbärgerar vi och desto mer kännetecknas vi av uppgivenhet och negativism, "det går i alla fall inte". Vi inskränker på det sättet livet för att slippa konfronteras med vår ångest.

Redan att bli rädd utmanar vår närvaro i så måtto att vi till exempel tänker "Hur gör jag nu?" Uttrycket att fly eller illa fäkta är som ett färdiggjort svar, som visar att rädsla har en tendens att få oss lägga benen på ryggen. För det mest försvinner vi inte så bokstavligt utan tar oss bort mentalt, blir frånvarande.

Att leva under mer eller mindre skrämmande förhållanden eller att återkommande utsättas för skrämskott leder ofta till att frånvaro kommer att karaktärisera oss. Istället för att vara närvarande såsom vi är, låter vi oss företrädas av en fasad eller karaktär, av en kombination att olika anpassningsmönster. En del av dem är kompensatoriska och kan se ut som till exempel “starkt självförtroende” eller “en som styr och ställer” och liknande. Om det inte vore för tvångsmässigheten i karaktärsdragen skulle vi därför ibland kunna ta problemtecknen för resurstecken.

Närvaro

Fasaden kan te sig som mer eller mindre kontrollerad. En del av oss är extremt återhållna, andra svämmar över bräddarna i självutgivande känslosamhet och en tredje kategori har tappat sammanhållningen och är kaotisk. Vi har olika intensiva upplevelser av rädslodimensionen och vi har anpassat oss olika. Det gemensamma är att vi inte är helt och fullt närvarande.

Frånvaron ger oss en illusion av att vara mindre sårbara än om vi är fullt närvarande. I någon mening är det kanske sant. Men samtidigt gäller att vi aldrig är så osårbara som när vi är helt och fullt närvarande. Då är vi som mest öppna och som mest rörliga och har alltså de bästa förutsättningarna att se faror i tid och att hitta bra sätt att hantera dem.