Allt som är

Allt kan ses i olika infallsvinklar och på olika analysdjup. Varje skolämne, varje yrke, varje konst och färdighet kan ses om en infallsvinkel till ett otal fenomen. Och för varje fenomen finns analysmetoder som avtäcker det som döljer sig under ytan.

Vid sidan av alla formella kunskaps- och färdighetsmässiga infallsvinklar finns de privata och informella. Jag är till exempel fri att använda mina upplevelser som det faller sig för mig. Om jag har en dröm står det mig fritt att se efter om jag kan förstå den på något användbart sätt även om ”vetenskapen” inte har kommit fram till att drömmar är meningsfulla.

Vår mentala rörlighet

Det här gör att vår upplevelsepotential verkar gränslös. Vad var och en av oss faktiskt växlar in i form av upplevelser är vars och ens ensak.

Så fort vi har en upplevelse, kan vi välja vad vi uppmärksammar och hur vi hanterar det vi uppfattar. Vi kan ställa frågor, få svar, fråga vidare och låta vår medvetenhet växa.

Det som kan försvåra är om vår mentala rörlighet är låst på grund av rädsla.

Ju mer rädsla desto större begränsning

På det intellektuella planet märks låsningen i form av begränsande förhållningssätt som misstro och negativism.

Förhållningssätten intensifieras ju större rädslan är. När den är riktigt stor kan vi säga till exempel ”jag litar inte på nån”.

Egentligen betyder det att vi inte litar på oss själva. Vi litar inte på att kunna bedöma människor och situationer, på att kunna urskilja pålitliga lägen från opålitliga, på att ha resurser att klara av det vi möter.

Ibland är det just det vi säger: ”Jag litar inte på mina egna bedömningar, måste höra andras…” Men om jag inte litar på mig själv, hur ska jag kunna lita på att jag uppfattar andra rätt? Hur ska jag förstå att ställa de nödvändiga följdfrågorna? Vilka kriterier ska jag ha på att jag ”vet”?

Utan självtillit står vi oss slätt.

Säg att den insikten gör att vi frågar oss vad som berövat oss självtilliten. Och säg att vi då får klarsynen att det skedde tidigt, som små upplevde vi många besvikelser som berövade oss tilliten. Men nu är vi mer erfarna och lugnt lita på oss.

Fast kan vi det? Det som hände då, kan hända igen! ”Passa dig!”

Det är misstron som talar, vi kommer inte loss.

Att vara misstrogen är som att gå i tjära

Vi kan försöka hävda att vi lärt oss en del, det vi inte klarade som små, kan vi klara nu när vi är vuxna. Men är vi misstrogna svarar vi:

  • Inte jag, jag har misslyckats med det mesta hittills…
  • Jo, men det är väl just på grund av att du varit märkt av dina tidiga erfarenheter. Du ställdes inför alltför svåra villkor alltför tidigt. Du förstod inte då att säga att villkoren var oskäliga, du hade inte den referensramen och inte det oberoendet. Istället sa du dig att du inte var god nog, att du var värdelös. Du blev besviken på dig själv och det präglade dig fortsättningsvis. Du tappade självtilliten och blev rädd och misstrogen.
  • Men nu sitter jag i alla fall fast. Det är som ristat i sten att jag är värdelös och jämt gör fel och har fel och är fel.
  • Samtidigt känner du att det kostar dig livet att ha din misstro. Du är i samma situation som sagornas bergtagna prinsessor.
  • Ja, nån måste rädda mig!
  • Om du inte ska få ångest över att förlora den där nån, så måste det vara en del av dig, den del som vill bli fri och leva!
  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin