Reaktioner och gensvar

En söndagskväll blev jag uppringd av en fd patient i upplösningstillstånd. Hon pratade i tre kvart om hur utsatt hon var, hur hon inte orkade längre, bara hade ångest och skrek. Hon mindes att hennes pappa en gång för längesen i fyllan och villan förbannat henne och önskat henne ett liv i ångest och ensamhet. Hon var där nu.

Bemötandet

Jag bemötte henne med tillsägelser. Framhöll att hon sedan gammalt visste att hon bara förvärrade för sig själv med sina reaktioner, hon fick lov att skärpa sig och äntligen bli vuxen och möta motgångarna och omvärlden på ett övertänkt sätt!

Reaktionerna skulle hon behålla för sig själv. De sa henne vad hon behövde komma till rätta med hos sig själv. Lät hon dem gå ut över omvärlden skulle hon bara möta motstånd, till och med hån och förakt som det verkade vara fråga om i stunden.

Det hon skulle ge omvärlden var genomtänkta svar som bidrog till att föra sakfrågorna framåt! Ibland kunde det ge sig lätt, ibland kunde det innebära att släppa saken för stunden, ”vi kommer ingen vart”, ”jag behöver en paus”, ”jag får tänka på saken”…

När affektladdning snarare än saklighet utmärker kommunikationen, då är det dags att skapa distans!

Eftertankens kranka blekhet

Dagen efter ringde samtalet i mina öron och jag hörde att hon hade behövt terapi, inte tillsägelser. Jag hade reagerat istället för att ge gensvar. Mitt mästrande av henne, kunde jag lika gärna rikta mot mig själv.

Bakom tillsägelserna fanns min otålighet och frustration över att hon hade insikter som hon inte använde.

Samma sak hos mig. Jag hade insikter som jag inte använde mig av.

Istället för att ösa ut tillsägelser över henne skulle jag ha noterat min otålighet och bestämt mig för att ta den i enrum med mig själv efter samtalet. Otåligheten var mitt problem även om det just för tillfället var hon som utlöste den.

Gensvar

Det jag skulle ha gjort under samtalet var att använda mina insikter, min professionalitet, och be henne att se sitt lilla jag som blev förbannat och fördömt av pappa. Se den lilla ungen och ta hand om henne, lugna henne så att det blev lugnt inombords här och nu.

Det som hade hänt under dagen, hade ju lockat fram den lilla ur minnesvärlden, det var hennes ångest och skrik som präglat samvaron med sambon. Det var den lilla utsatta som till slut ringde mig och behövde mig som terapeut och inte som ett höttande pekfinger.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin