Terapimissbruk

Som terapeut möter jag vuxna människor som i grunden verkar ha stor kraft och fantastiska känselspröt av både emotionellt och intellektuellt slag. Det betyder bland annat att just inget gått dem förbi. På gott och på ont har de nogsamt erfarit och bevarat allt de upplevt i sina skiftande öden.

Trots utförsgåvorna har många av dem blivit tillintetgjorda om och om igen.

Som små förefaller en del helt stillsamt ha lämnats ut till kontaktlöshet och ödslighet medan andra beståtts en våldförelse som hade kunnat förgöra en stenstod. Ytterligare andra har haft missöden däremellan.

En gemensam konsekvens är att de inte fått gensvar och trygghet nog att utveckla sig i paritet med sina resurser. Att prestera kan ha blivit en räddningsplanka för många men till priset av personligt välbefinnande. Som personer har de kanske inte ens tagit plats utan nöjt sig med rollen som favorittorpare eller draglok i annan form.

Den bortsortering som de upplevt av sig själva som personer har gett dem ett självtvivel och en misstro som kan urarta till självdestruktivitet. Inte så att de nödvändigtvis skadar sig själva i påtaglig fysisk mening utan så att de alltid rycker undan marken under egna fötter. Varje framsteg misstros och omintetgörs med obönhörlig automatik.

Uppgivenhet

Trots det – eller kanske just därför – kan de känna av livsvilja och förändringsbehov och börja gå i psykoterapi, precisera och lösa problem.

Varje lösning ger ett moment av lugn och en glimt av hopp till livsviljan. Men så tar misstron över med sitt ”det går i alla fall inte för…”

Misstron kan omintetgöra allt. Den får armarna att falla ner utefter sidorna hos den nödställda.

Det som varit den röda tråden i livet, manifesterar sig också i terapin, ”det är ingen idé”.

Men med terapeutens hjälp mobiliseras livsviljan på nytt. Nya problem formuleras och lösningar lyser upp tillvaron en kort stund innan misstron omintetgör…

Det blir som ett missbruk. Abstinensen driver fram återställare, terapeuten blir medberoende.

Det går med andra ord att få positiva upplevelser men det går inte att tro på dem och använda dem så att en förändring från misstro till tilltro kan ske.

Lust som lots

Vanlig psykoterapi förutsätter ett mått av tillförsikt hos patienten, en vilja och förmåga att bygga vidare på positiva upplevelser. När misstron överflyglar den tillförsikten, fungerar inte terapin.

Misstrons grundtes att allt kan förloras är ovedersäglig.

Då är kanske alternativet till psykoterapi små lustfyllda vardagliga saker som att se TV-program som känns intressanta, lyssna på omtyckt musik, leka med katten, göra en tripp på nätet, stretcha, ta en kopp kaffe etc etc.

Det ger sannolikt lustupplevelser som den misstrogna patienten känner sig ha kontroll över. De kan kanske därför underminera misstron och stärka livsviljan och självtilliten i tillräckligt små steg för att inte bli utmanande och framkalla avfärdanden.

Det gäller bara att arbetssättet inte blir alltför spänningslöst, trist och långsamt för resursrika personer.

Men hamnar de där, kan det i bästa fall bli sparken ut ur misstron. Två insikter kan komma som slår ut den: 1) liv förutsätter tillförsikt för att inte reduceras till överlevnad, 2) det är bättre att ha levt än att bara ha överlevt den dag vi ligger på dödsbädden.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin