Meningslöst

Hon var upptagen av vad som skulle bli av henne och hennes liv. Det gav henne ångest, tiden gick utan att hon kom upp på spåret. Hon ville leva, inte bara existera! Visserligen gjorde hon saker och var duktig i konventionell mening men vad hjälpte det?! Alltför ofta var det tristess för hela slanten.

  • Jag kan till exempel hålla mig kvar i sociala sammanhang fast jag känner mig uttråkad. Det är ändå bättre än att vara ensam och riskera att ångesten kommer. Så jag stannar och känner mig obekväm och utanför fast ingen puttar ut mig. Jag lyssnar och tycker folk pratar för pratandets skull eller för att få bekräftelser, som om det gäller att imponera… Själv kommer jag inte på nåt att säga, inget bättre i varje fall, jag känner mig inte bättre, blir bara uttråkad och kan väl inte förvänta mig nåt annat eftersom jag är där bara för att slippa ångesten. Jag blir så trött på att vara oengagerad, att det är så mycket som känns så likgiltigt egentligen…
  • Fast dom andra inte verkar uppleva likgiltigheten?
  • Nej, precis, det känns som om det bara är jag. Det är klart att det händer ibland att nån säger nåt som får mig att spetsa öronen och haka på, men det är sällan.
  • Vad händer inom dig när det sker?
  • Då rycks jag med, det dyker upp saker som jag vill säga, som kommer av sig själva. Det är som om det blir en annan anda med mer kontakt då. Jag sitter liksom inte längre på nån läktare och bedömer spelet utan plötsligt är jag nere på plan och deltar.
Två tillstånd

Hon förmedlar upplevelser av två olika tillstånd. I det ena är hon som på avstånd från det som försiggår, känner sig oberörd, smular sönder det mesta med sitt kritiska tänkande. I det andra deltar hon, blir engagerad och aktiverad och blir som en del i ett öppet och tillåtande flöde. Intellektet som var så kritiskt blir plötsligt som ett ymnighetshorn att ösa idéer och ingivelser ur.

  • I det första tillståndet beskrev du dig som mellan två eldar, antingen var du social och uttråkad eller också var du ensam och hade ångest. Vem är du egentligen?
Avvikare
  • När jag sitter som på läktaren och tittar på mig själv, då är jag ju flera. Redan på läktaren är jag två, en granskare eller värderare och en cyniker. Och när jag ser mig på arenan är jag flera. Det är inte bara dom där som jag inte vill vara, den likgiltiga och den ångestfyllda till exempel, utan det är också några som jag tycker om: en som är som en faktanörd som jag har respekt för och så den där som går in i meningsutbyten och som känns levande och den där som är mån om andra och så pianisten och dansaren där jag i bästa fall inte finns som ett ”jag” som kan kritiseras utan bara är ren närvaro.
  • Det är mycket och blandat.
  • Jag har inte tänkt riktigt så här tidigare, det blev tydligare nu.
  • Mitt intryck är att du är utanför och ensam genom att du är intellektuell på ett ovanligt sätt. Du har en massa resurser som gör att du registrerar väldigt mycket och så har du ett intellekt som vrider och vänder på allt, analyserar och nyanserar och integrerar och omprövar i nya infallsvinklar och går till nya analysdjup och så vidare i det oändliga… Det här utbyggda intellektuella flödet gör att du inte känner igen dig i så många andra, du får inte gensvar och känner dig inte hemma och det ger dig både ångest och meningslöshetskänslor. Du behöver se och acceptera att du är en positiv avvikare även om andra inte gör det.

Hon blir tårögd, säger att det är det viktigaste att hon blir berörd.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com