Förintaren

Hon var kattvakt i ett hus där inget fattades, där allt var i sin ordning med en nöjd familj på sportlovsresa.

Det var märkligt, tyckte hon, att frun i huset hade allt trots en liknande förintande barndom som hennes. Hon, kattvakten, var ingen och hade inget. Hos henne satt det som ristat i sten att hon som person inte hade någon betydelse. När hon såg tillbaka på sin historia insåg hon att hon själv fullföljt förgörelserna från barndomen. Hon hade dragit undan marken under egna fötter så fort hon kommit på lite fallhöjd.

Hon hade försatt sig på fallhöjder genom sin respekt för ska, bör och måste. Hon hade tagit sina betyg, skaffat sig sin yrkesutbildning, bildat familj och satt nu som skräckfylld förtidspensionär ensam i vantrivseln.

För många år sedan hade hon slussats till psykoterapi. Hon fick sin självdestruktivitet bekräftad men också många uppbyggliga och terapeutiska erfarenheter. Utåt förhöll hon sig som om hon tog dem till sig men i själva verket förintade hon dem omedelbart inombords. ”Det gick reflexmässigt, jag skulle inte inbilla mig nåt.”

Klumpen

Efter ett antal år sitter hon hos terapeuten igen. Hon har drivit ner sig på botten i föreställningen att det var tryggast där. Men nu när hon är där känner hon sig bara skräckfylld och instängd. Får yrsel vid tanken på att gå ut, vill försvinna vid tanken på att visa sig för folk så ful som hon är.

I terapirummet ser hon sig för sin inre syn: en slemmig, grågrön, oformlig, lamslagen klump i regn och ödslighet. Hon försöker få kontakt med den men möts av misstro.

  • Lika bra för det är kört i alla fall, det är för sent!
  • Släpp värderandet, håll dig öppen och var kvar!
Livsglädje

Hon verkar ta uppmaningen på allvar. Efter en stund skruvar hon på sig och säger att det gick att tvätta bort slem och äckel och inte behövde den vara ute i regnet heller!

Hon försjunker ett bra tag till men öppnar sedan ögonen och liksom slår ifrån sig, ”det var en utvecklingsstörd”. Terapeuten säger ifrån att hon ska hålla sig kvar och titta närmare.

Hon är tyst ett långt tag tills nästa protest kommer: ”Aldrig att hon får hålla mig om halsen!!” Och terapeuten upprepar att hon ska hålla sig kvar och låta det ske som vill ske.

Efter ytterligare en stund är det som om hon har svårt att hålla sig för skratt, det bubblar över, hon får fram att det sitter en jättebelåten liten person vid hennes sida, nyter och oförskräckt och evigt tillgiven.

Det är så mycket livsglädje där att hon som var kattvakt skrattar så tårarna rinner.

Tänk att det fanns glädje där!

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com