Leverantören

Hon kom till sig i rödvinsspyorna igår natt, fick hjälp att bli ren och komma i säng. Idag kom ruelsen och självförbannelserna.

Det var nog med alkohol redan efter första glaset, det hade hon känt. Men sedan kom sociala klyftor på tal och hennes man sa att hon inte passat in i hans krets men att han offrat vännerna för henne, den kastlösa. Då brast det trots att gästerna verkade ta hennes parti. Hon tänkte att hon lika gärna kunde ge fan i allt och supa skallen av sig.

Och på den vägen blev det, allt kvittade, hon gjorde precis vad hon ville, hon rådde över sig och sitt, inte vilda hästar kunde hejda henne, det skulle alla ha klart för sig!

Och idag ruelsen. Skräcken över att ha gjort bort sig, pratat bredvid mun, inte veta vad hon sagt!

Egentligen var det en ständig skräck som låg på lur jämt, som kunde blossa upp när som helst och få henne att hata sig själv, att känna sig som ett enda stort äckel som omöjligt kunde vara bland folk!

Ha och vara
  • Jag klarar inte närhet, är som ett vilddjur som alla flyr från, dom står inte ut. Jag har inget annat än den där stora djävla tomheten. Hela dagarna tänker jag på att jag är fel och lika gärna kan ta livet av mig! Vill bara gråta, trött…
  • Du har allt det där eländet, du är det inte. Du kan lägga ut det framför dig på bordet och betrakta det på håll för en stund. Säg dig att upplevelserna är upplevelserna och du är du, det är skillnad.
  • Det blir lite lugnare då. Så känns det ju ibland och då kan jag andas lite djupare och tycka om mig själv. Känna mig som en blomma eller ett träd, som något rotat och naturligt, som hör till…
  • Vad gör att du släpper kontakten med det läget?
Spegelbild
  • Jag tror inte på det! Jag är så van att må dåligt. Mår jag inte dåligt så ser jag till att göra något så att jag mår dåligt så jag inte inbillar mig något och smäller trynet i backen en gång till! Jag tänker inte hoppas nåt och bli besviken igen! Hellre gör jag ont värre, ger upp och skiter i allt!
  • Plötsligt, när jag höll på och pratade, fick jag syn på att jag gör mig till den där omöjliga personen som pappa såg mig som. Det har inte slagit mig tidigare men nu ser jag att jag driver mig själv dit, dit han drev mig när jag växte upp. Antingen är jag den där skithögen eller också är jag pajas – som på jobbet till exempel för det tycker folk är kul och då får jag vara med. Speciellt om jag också är syster Duktig och kommer med bra idéer och fixar allt. Då är jag bekväm för dom andra. Men JAG ORKAR INTE!
  • Du orkar inte vara driven av ångesten att få vara med bara på villkor att du levererar och är rolig?
  • Jag måste hålla kvar mig själv, det är ju egentligen det enda jag har. Om jag inte är jag då blir det tomt.
  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2019 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com