I morgon

Han deklarerade att han var två. Den högra var en reko person, som ställde upp och levererade enligt förväntan, var klippa och stöttepelare, lojaliteten inkarnerad – ”det är jag”.

Den vänstra var motpolen, sköt på allt till morgondagen även om han hade tid och möjlighet i stunden. Det var problematiskt:

  • Han skjuter allt framför sig, det är en dag i morgon också, får kanske lust då… Om han alls bryr sig om att argumentera! Han struntar i realiteterna helt sonika. Jag har sagt ifrån. Gör det IDAG annars kommer det inte att fungera! Men nej, det blir bättre i morgon, i morgon bitti kanske… Så där håller han på och det går åt skogen om och om igen! Han retar gallfeber på folk omkring sig, speciellt familjen. Helt oresonlig, det är som att hälla vatten på en gås!
Göra tvärtom
  • Du lyckas inte forma om den där delen hur du än försöker. – Skulle du för en stund kunna testa motsatsen och löpa med istället? Bara för att få syn på vart han driver iväg om han får medvind. Ha honom där för din inre syn och slut upp i jag-bryr-mig-inte-hållningen, glid med! Ta dig tid, och följ bara med i det som sker…

Tystnad, slutna ögon och avspänd kropp. Och sedan öppen och klar ögonkontakt.

  • Jag blev varm i kroppen på ett behagligt sätt och alldeles lugn, som om jag kom hem. Den där vänstermannen drog loss mig ur favorittorparrollen!

Det som sett ut som en förarglig prokrastinering var i grund och botten en protest mot att han övergett sig själv för att vara andra till lags.

Annan variant

Formerna för hur vi överger oss själva varierar men handlar ytterst om samma sak.

  • Jag skjuter på uppgifter fast jag vet att jag klarar dom och att jag borde ta itu med dom på direkten för att ha en chans att göra bra ifrån mig. Men det går inte, istället blir jag rastlös och flyr till annat. – Precis när jag sa det där dök det upp en minnesbild av hur jag en gång i världen rullade ihop mig till en boll och drog täcket över mig och bara låg där.
  • Som om du inte ville vara med? Vad gjorde att du avstod?

Han börjar spåna, förstår egentligen inte, det är ju inga problem, fast ändå ett motstånd som inte ger med sig.

Efter en stund kommer svaret från ett ansikte med ett stort leende:

  • Det handlar om ribban. Jag trissar upp kraven så högt att jag måste vara perfekt och då blir jag rädd att misslyckas och slår ifrån mig, vill inte bli tvingad!
  • Vad gör att du sätter ribban så högt?
  • Det är ett måste, annars blir jag inte accepterad. Alternativet är att ge upp helt och hållet.
  • Vinna eller försvinna – är det vad rädslan att misslyckas säger dig?
  • Det verkar så fast jag har inte sett det så tydligt förut. Om jag tvingar mig själv på det sättet kommer jag att tappa sugen helt och hållet. Jag måste lugna ner mig och vara nöjd med att göra mitt bästa. Misslyckas jag, lär jag mig något på det. Det viktiga är att jag håller mig lugn för då har jag bästa chansen att lyckas.
Balansgång

Vi drabbas av många ska, bör och måste från omvärldens sida. Ofta uppfyller vi kraven mer på grund av rädsla än på grund av lust. Och på den vägen kan vi driva oss in i väggen om det vill sig illa. Det gäller att ha balans mellan behoven som kommer inifrån och behoven som kommer utifrån.

Det är inte lätt när vi är små och beroende. Då kan vi lätt fastna i publikfrieri på bekostnad av oss själva. Men förr eller senare och på ett eller annat sätt blir vi konfronterade med ohållbarheten i det.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com