Kärlek?

  • Jag kan inte leva utan dig!

Är det en kärleksförklaring eller en beroendedeklaration?

Att bli förälskad är oerhört upplyftande. Äntligen har vi hittat hem, äntligen finns det någon där som tar emot oss reservationslöst och som vi i vår tur tar emot med samma öppenhet!

Det är bara det att upplevelsen har en baksida. Om jag inte kan leva utan dig, då är du och vår relation förknippad med förlustångest för mig. Du får inte lämna mig!

Det kommer in krav i kontakten. Det blir alltmer uppenbart att det är fråga om behov som ska uppmärksammas, förstås rätt och tillfredsställas på rätt sätt. Det banar väg för besvikelser och missnöje och dragkamper. Till slut är det brytning som gäller. ”Lämnar du mig, tar jag livet av mig!”

Det som såg ut som kärlek visade sig vara beroende, kanske inte enbart men i alltför hög grad.

Spökande minnen

De flesta av oss har minnen av övergivenhet. Ofta är det tidiga minnen som överlagrats av många andra och sjunkit i glömska. Vi frågar heller inte efter dem utan lever som om de inte fanns, vi har nog av nuet.

Trots glömskan kan minnena påverka oss.

Ofta finns det ett litet behövande barn i minnena. Vår längtan efter kärlek och tvåsamhet är för det mesta inte odelat vuxen utan väl så mycket det där lilla barnets. Alltför många gånger sträckte det förgäves upp sina armar mot någon vuxen i hopp om omfamning och ovedersäglig tillhörighet. Det fastnade i den positionen. Hen måste få höra till, det var ett livsvillkor, det gick inte att ge sig!

När vår drömprins eller –prinsessa sedan väl är där, reagerar barnet i våra minnen med total hängivenhet. Äntligen! Och vi som vuxna blir utfyllda av känslan men förlägger den till oss själva, till vårt vuxenjag.

Det är två vuxenjag som är inblandade, lika förälskade och lika aningslösa om hur deras inre små barn medverkar som de behövande barn de är. De flödar över av livsglädje, men lika ofta tar osäkerheten över och med den alla behov av försäkringar, stöttning, uppmuntran, pill under hakan… De blir pockande och krävande och sårade om tillfredsställelsen uteblir. Relationen blir lätt som den där nattgamla isen som vi helst passar oss för. Lika bra att bryta.

En öppning

Kanske kommer hot om självmord från den part som är mest överflyglad av sitt inre barn.

I bästa fall leder hela förloppet till reflektion. Hur kunde kärleken som fanns så nyligen förvandlas till sin motsats, till tvång och hänsynslöshet?

För att få svar på frågan går vi inåt-bakåt och försöker få allt bättre grepp om vad som egentligen hände. Vem var jag i det där kärleksruset, i alla behoven, i sårbarheten? Har jag upplevt något liknande förr? Var och när kände jag mig så där utlämnad åt någon annan?

På den vägen kommer vi i kontakt med gamla minnen som aktiverats på ett förrädiskt sätt i förälskelsen – kanske bland annat på grund av vår partners likhet med någon av våra föräldrar. Vi får syn på att gamla olösta relationsproblem väckts på nytt och att vi för en tid levt i salig förvissning om en lösning.

Vi får kontakt med vårt inre behövande barnajag och ser hur vi förgäves hoppats få det omhändertaget av vår partner.

Vi inser att det barnet är och förblir vårt eget, vi behöver ta det till oss och inte lämna ut det till någon annan, vi hör ihop.

Den acceptansen ger oss tillbaka tyngdpunkten i oss själva. Och därmed har vi möjlighet att gå in i nästa relation som en vuxen och jämbördig.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com