Motpoler

Som spädbarn reagerar vi reservationslöst, fäktar, sparkar, skriker, möter blicken, ler och skrattar som om tillvaron är ett enda stort sammanhang, en tummelplats utan kanter och hörn. Det är ett självklart levande, ett bara-varande utan medvetenhet om hinder, krav och ordningar. Det är fråga om en odelad närvaro.

Prägling

Men närvaron kommer att naggas i kanten av att det är annat där som bjuder motstånd, som är på sitt sätt med egen agenda. Tillvaron är inte bara öppen och eftergivlig, den är också avmätt och vass i kanterna. Att få finnas till är därmed inte självklart utan en fråga om villkor och anpassning.

Det som finns otvetydigt är ett centrum, en som upplever och bildar sig föreställningar. En som blir medveten om jag och du, om familjelivet, samhällslivet och livet i stort. En som utvecklar sin medvetenhet och formar ut mer eller mindre fördomsfulla bilder av det som är ”jag” och det som är annat och andra. Hur bilderna blir beror på intrycken och reaktionerna.

Det lilla livet som var som ett oskrivet blad blir alltmer präglat och stämplat.

Förluster

Stämplingarna ger än lust, än olust. En vilja växer fram att uppnå det första och undvika det sista.

På ett eller annat sätt blir vi som ödlorna, vi släpper den stjärt som fågelnäbben har i sitt grepp. Överlevnaden går före stjärten, vad den nu än består av, om det är kärleksfullhet, öppenhet, rörlighet eller annat.

Vi överlever till priset av krympning och stympning. Vi blir bortbytingar, anpasslingar, taktiker och strateger. Vår odelade närvaro försvinner och vi blir mer eller mindre ett med gångbara kalkyler och mönster. Vi tar kontroll, alltifrån påtagligt och maktfullkomligt till undertryckt och försåtligt.

Det är inte självklart att kontrollen gör oss rätlinjiga och förutsägbara. Vi kan också bli vindflöjlar åt det som hotar oss oavsett om det är en medmänniska, ett system eller egna överväldigande känslor av skräck, skam, vanmakt och förintelse.

I det läget kan intigheten ta över oss och trycka upp oss mot väggen med frågor som ”vem är jag, vad handlar allt om, klarar jag mig”.

Svaret kan vara svindlande, ett fritt fall i en avgrund, inga handtag, inga förtöjningar, inget fäste. Utplåning i fasa.

Där är vi i motpolen till vårt trosvissa och självklara utgångsläge. Där är vi medvetna om liv och död, om bristen på garantier och försäkringar, om att vi är hänvisade till oss själva på vinst och förlust.

Vårt ansvar

Livet är där, det är serverat, bara att ta för sig. Vad vi gör och inte gör är vårt val, vårt ansvar. Vi kan bygga ett liv och vi kan gräva vår grav.

Att bygga kräver självtillit och tro på valmöjligheterna. Att gräva en grav kräver uppgivenhet och misstro mot valmöjligheterna.

Hur vi tynger över åt det ena eller andra hållet är en fråga om medvetenhet. Ju mer vi gör oss medvetna om våra släppta ”ödlestjärtar” och ju mer vi återförenar dem med oss desto mer självtillit skapar vi. Och desto mer utvecklar vi självklarhet på nytt.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com