Förbittring

Den irakiska familjen i grannhuset hade inbrott. Genast var femton släktingar där med sitt stöd: tillsammans är vi ett fort!

Vägg i vägg fanns hon som alltid varit ensam, som haft mamma och pappa men ändå varit föräldralös. Hon hade tidigt upphört att lita på någon.

Som tvååring sprang hon i mammas famn och försökte få ögonkontakt och omfamning, "mamma, får jag komma till?!"

Mamman sköt den lilla kroppen åt sidan för att inte missa vad som försiggick i TV-rutan – "du är ju till".

De möttes inte på samma nivå.

Mamman var förnuftig och betydelselös i egna ögon och såg inget fel i att hålla sig undan från sin lilla flicka. Dottern skulle få vara fri och obesudlad av sin mindervärdiga mamma som dessutom hade nog med att jaga trygghet vid sitt skrivbord medan dottern sysselsatte sig bäst hon kunde i sin ensamhet. De lekte aldrig tillsammans.

Konsekvenser

Dottern klippte sönder sina små kläder som för att visa hur övergivenheten rispade hennes hud och gjorde henne avklädd och utsatt. Eller var det kanske ett test, ett försök att få mamman att äntligen reagera med känsla. Och mycket riktigt, hon fördömde dottern och lagade kläderna bättre än hon släckte dotterns kontaktbehov.

Som treåring grät den lilla över att hon inte kunde leka med dockor. "Men det är bara att göra så här", sa hennes förnuftiga mamma och pysslade om dockan med tvättning, påklädning, matning blöjbyten, nattning – det var verkligen ingen konst alls. Dottern sjönk ner på en stol, vred sina händer och kved att hon inte kunde.

Hon kom aldrig att leka med dockor, hon fick aldrig nog av gosedjur.

På promenaden orkade hon inte hålla takten med sin effektiva mamma, blev på efterkälken och övermannades av sin förtvivlan, sjönk ihop på marken och grät översiggivet. Mamma saktade in och kastade ett "kom nu" över axeln.

Det hjälpte inte att dottern så småningom uttryckte sig mycket precist: "Mamma, jag vill höra till". Svar kom, "du hör ju till här", men inga frågor, inga känslor, ingen omfamning. Inget möte.

En gång blev flickan så förtvivlad att hon slängde en bordskniv mot sin mamma. Då blev mamman en bödel och gav henne stryk.

Offret

Dottern blev alltmer osäker och klarade sig allt sämre i olika sammanhang. Hon blev pojkarnas offer på dagiset. De lurade in henne i en skrubb, stack henne med nålar och sa att de skulle döda henne. Hon trodde dem. Morgonen därpå grät hon så högljutt och hjärtskärande att gatuarbetarna släppte vad de höll på med, rätade på ryggarna och tittade som för att ingripa men gjorde det inte. En proper vuxen höll ju den lilla i hand.

I tonåren sa hon till sin mamma att hon var två, en vedervärdig och en normal. Hon släppte den vedervärdiga i avgrunden, drömde om förkolnade barn och blev sig aldrig mera lik.

Att söka upp barndomsminnena och bärga sitt lilla jag ur skräcken bemötte hon med hån, "lönlöst ältande". Att den skräck som var uppdämd i minnena gjorde henne evigt ångestfylld var inget hon "trodde" på. Alltså behövde hon inte bry sig.

Eget föräldraskap

Som vuxen såg hon sin frälsning i att bita ihop, förfasa sig över livet och människorna och sin egen ensamhet. För att hennes son inte skulle få ett liknande öde låg hon över honom som en hök, påpekade fel, krävde rättning, hotade med straff och siade om undergång för dem båda två.
Det började när han var knappt två år och så smått visade egen vilja. Hon bytte ut sin tidigare kärleksfullhet mot humörsvängningar och var än despotisk, än karismatisk.

Han blev förvirrad, han protesterade, tystnade och drog sig undan. Han skaffade sig andrum genom att inte bry sig. Hans "jag ska" åtföljdes aldrig av handling. Han spelade helt oförstående inför hennes hjälpbehov, uppbragthet, skrik, hot och tillrättavisningar. Han ljög, han hänvisade till ovidkommande saker, han var aldrig berörd vad hon än kom med.

Att vara oberörd var hans enda sätt att inte bli slukad och förgjord av hennes förbittring. Av hennes ångest ytterst.

"Det viktigaste är att man har en familj" – det var hennes mantra. En son var inte många nog att förtjäna respekt. Eller en son gav henne inte trygghet nog. Hon hade illusionen att femton närvarande släktningar skulle ha frälst henne från den ångest som toppred henne.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com