Skammen – en gårdvar

På tusen och ett sätt får vi som små noviser lära oss att vi inte räcker till. Det är skämmigt och det blir uttryckt: "Skäms". Vi får känslan att det gäller oss som personer och inte det faktum att vi beter oss klantigt som de barn vi är.

Spel som fängelse

Skäms vi så duger vi inte och duger vi inte riskerar vi att bli övergivna.

Men ska vi överleva måste vi ha en tillhörighet. Alltså hittar vi ett sätt att inte förarga omvärlden utan tvärtom behaga eller imponera. Vi gör oss osynliga eller blir anpasslingar eller oövervinnerliga domptörer som ingen sätter sig på. Det vill säga vi blir fångna i spel eller karaktärsmönster.

För en del av oss ger spelandet reveny och kan de oss mod att dra en lans för den vi är innerst inne. Vi kan släppa spelandet och blir mer äkta kosta vad det kosta vill. Att leva och inte bara överleva kommer i första hand.

För andra är utvecklingen mindre lyckosam. Ju mer skamkänslan tagit död på frimodigheten, desto mer dränerar den oss på liv. I extremen är det lätt att hamna i desperation, fly till rus, galenskap, lek med elden och självmord – kort sagt att bli driven av "vad som helst bara inte det här".

I utifrånperspektivet är det förunderligt att det behövde gå så långt, det fanns ju hjälp att få! Eller hade funnits om inte skamkänslan höttat med sitt pekfinger: du gör bort dig, vad kan inte hända om du släpper dig lös!!

Skräcken för friheten

Just det. Vad kan inte hända om allt förtryck som skammen åstadkommit blir flängt över axeln? Om desperationen kommer lös? Och ångesten, och ursinnet, och sorgen... Vad händer om allt det där tar över och känslorna får fritt spelrum?!

Då kan vi helt tappa kontrollen, då kan det värsta hända... så rasande som vi är...

Konflikt och förlösning

Att driva spelandet vidare får oss att förtvina och att ta oss loss kan göra oss till mördare. Det är ogörligt.

Såvida vi inte ser just det att vi är låsta i en ogörlig belägenhet. Ser vi, kan vi fråga oss hur vi hamnade där. Och vi kan komma underfund med att det från början var för att vi blev fördömda för att vi var barn. I förskräckelsen bytte vi bort oss mot en gångbar förklädnad.

Vi ser att det var överlevnadens pris där och då, ett pris som sånär blivit vår död.

Det är som om Livet självt säger ifrån: du ska vara du, annars förtvinar du!

All desperation, allt ursinne, all sorg kanske bara var livets sätt att få oss att stå upp för oss. Det kanske var vårt misstag att vi istället tog det som ytterligare korsfästelser.

 

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com