Jaget och upplösningen

Vem är du? Jag tar mig friheten att besvara frågan för din räkning:

  • Jag vet inte. Jag kan räkna upp saker som jag känner igen mig i, men det är ju inte det som är jag egentligen... neej, det blir bara tomt...

Eller kanske svarar du i den här stilen:

  • Jag är man/kvinna, så och så gammal, med det och det yrket, de och de viktiga rollerna och funktionerna, de och de intressena, de och de ambitionerna, social, driftig, ekonomisk (här kommer ett antal karaktärsdrag som du tycker att du har).
  • Det är ditt porträtt av dig. Men vem är det i dig som ser det där jaget som du just beskrev?
  • Men det är ju jag?! Vad menar du? Jaha... Det kanske är någon som är lite mer kritisk, så helt hundra är jag väl inte...
  • Om vi kallar det första jaget för Representanten och det här andra för Kritikern, blir min fråga: vem är det som ser och beskriver de här två?
  • Nämen, vad vill du åt?! Det är klart att jag har svackor, det har väl alla...
  • Och när du är i svackan, vem är du då?
  • Ingen! Värdelös, usch! Fast jag tvingar mig att sköta det jag ska men vill egentligen bara släppa taget...
Splittring

Vi skulle kunna fortsätta att fylla ut vilket scengolv som helst med "jag". Eller också blir det tomt.

Att vi alltid kallar oss "jag" kan ge intrycket att vi är något enhetligt och stabilt. Men det där jaget visar sig stå för många olika enheter med olika behov, viljor och upptagenheter. Det finns en splittring som ska hållas ihop av någon del av den där "jag".

Ju mer svårhanterlig splittringen är, desto större blir sannolikt självupptagenheten eller egocentriciteten hos oss. Är det riktigt illa kan splittringen nå en sådan nivå att en fragmentering sker och vi blir mer eller mindre psykotiska.

Ju fler av oss som blir egocentriska, desto mindre håller vi samman i familjer, grupper och samhällen. Vi blir konfronterade med ökande upplösning i tillvaron och kan behöva hjälp.

Hjälpen

Hjälpen ligger i ett perspektivskifte. Vi behöver se att det vi kallar "jag" är en konstruktion, något vi har, inte något vi är.

Från början är vi rent och naturligt liv, en närvaro, ett bara-varande som efterhand präglas av erfarenheterna och blir till ett "jag". Ett "jag" som skiftar och avleder vår uppmärksamhet från bara-varandet.

Som vuxna behöver vi bli medvetna om våra "jag" och se bortom dem för att få kontakt med oss som liv och samvete. Det är i sin tur en förutsättning för att vi ska kunna motverka upplösningen i oss själva och tillvaron.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com