Tillhörighet

Helst vill vi ha sammanhang där vi känner oss bekväma och accepterade. Vi vill ha en självklar tillhörighet.

När vi är små är det direkt nödvändigt. Då klarar vi oss inte själva, det måste finnas en kärleksfull omvärld där som vi kan lita på. Det är förutsättningen för att vi ska överleva och kunna tillägna oss nödvändiga lärdomar om världen och oss själva.

Otrygghet

Ju mindre självklar tillhörigheten känns, desto mer otrygga blir vi och desto mer tid och kraft går åt till att hitta livsviktiga fotfästen. Var finns de och hur blir vi mottagna där?

Besvikelse

Ju svårare vi har att hitta tillhörighet, desto mer besvikna på oss själva blir vi. Den som inte tas emot är självklart undermålig.

Om den upplevelsen får fäste i oss kommer den att påverka hur vi förhåller oss fortsättningsvis. Vi kan mobilisera oss för att visa och bevisa att vi visst duger. Men otryggheten i botten kan göra att vi misstror de framgångar vi har och underkänner den upprättelse och kärlek vi får.

I slutänden kan vi bli besvikna också på omvärlden som till synes aldrig godtar oss hur vi än anstränger oss.

Kärleken ett hot

Kärleken kan då bli som ett hot och inget annat än en potentiell förlust. Paniken inför det kan driva oss till att testa äktheten och hållbarheten i kärleken.

I värsta fall drivs vi att göra den människa till skottavla som är kärleksfull mot oss. Vi drivs att ifrågasätta, kränka, avvisa och plåga den som betygar oss sin kärlek – hellre det än att överflyglas av den panik som vi får av blotta tanken på att ge oss hän åt kärleken och sedan förlora den.

När den som visar oss kärlek väl ligger där slagen till slant känner vi oss för en stund befriade och starka och kan verka rent karismatiska. Tills misstron sätter åt oss på nytt och vi slår över i despotism.

Räddning

Litar vi inte på oss själva, kan vi aldrig lita på några "bevis". Vi kan aldrig överbevisas om att vi är mottagna såsom vi är i oss själva.

Vill vi komma loss ur misstron måste vi göra ett överlagt val att se oss som liv av livet och självklart både jämbördiga och tillhöriga.

Den självacceptansen hjälper oss att konfrontera paniken och låta den vägleda oss bakåt i tiden till det sammanhang där den uppstod.

När minnesbilderna av det sammanhanget blir tydliga får vi en chans att rädda oss ur de gamla besvikelserna och inse att omständigheterna där och då är passerade. Vi kan ta ny ställning både till oss själva och till omvärlden och till kärlekens möjlighet.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com