Livräddhet

Det är livsfarligt att leva – i barndomen var det som ett skämt. Det var skrattretande att något så oförenligt som liv och död kunde vara förenligt.

Döden fanns knappt i vår unga värld men en liten pojke på gården dog under en operation. Mamman väntade utanför operationssalen. Plötsligt kom läkaren utrusande och skrek "det är mitt fel". Gårdslivet blev tyst, tungt och slutet. Händelsen rymde mer förtvivlan än man mäktade kännas vid.

Existentiell och neurotisk ångest

Döden väcker livräddhet och dödsskräck. Skräcken är naturlig och har till och med ett eget namn, existentiell ångest. Den är ofrånkomlig, alla har den. Att kunna härbärgera den är en förutsättning för att kunna tillvarata livet på bästa sätt medan det är där. Bärkraften kan vi få genom att inse att vi alla sitter i samma båt, vi kan inge varandra tillförsikt, dela upplevelser och stötta varandra med samförstånd och värme.

Det vill säga så skulle det kunna vara om inte den existentiella ångesten blev påspädd med neurotisk ångest som varierar från person till person och gör oss mer eller mindre egocentriska och försvarsinställda.

Ju mer vi traumatiserats i livet, speciellt i barndomen, desto större är vår neurotiska ångest och desto mindre vår självtillit. Vi riskerar att få ett liv präglat väl så mycket av dödsskräck som av livsvilja. Ett liv som ser ut som en böljegång mellan livssatsningar och livsförgörelse. Eller vi fastnar i endera positionen.

Halvliv

Konkret har vi många medel att förgöra oss själva och andra psykiskt men på ett mer abstrakt plan handlar det om två alternativ, att förminska eller förstora upp. Vi kan krympa oss själva och andra med vad vi förmedlar i ord och handling och vi kan förstora upp oss själva och andra med samma medel.

När vi krymper oss själva förstorar vi indirekt upp andra och skjuter till exempel över ansvar på dem. När vi förstorar upp oss själva krymper vi andra och reducerar dem till medel för oss själva.

Det blir med andra ord obalans både inom oss och mellan oss. I svåra fall kan vi hamna än i depression, än i mani eller också kan vi hamna i ängel-djävulsyndromet där vi än är som änglar, än som djävlar utan rimlig yttre förklaring.

Omedvetenhet

När vi lever med växlingarna mellan livssatsningar och livsförgörelse, upprätthåller vi en omedvetenhet om vad vi håller på med. Vi styr undan från allt som kan leda fram till en konfrontation med dödsskräcken.

Omedvetet samlar vi istället på oss skuld på något medvetandeplan – skuld för att vi sviker oss själva, andra och livet i stort. Skulduppladdningen kommer till uttryck i att vi lätt känner oss kritiserade, angripna och bestraffade, vi är extremt lättkränkta. Och kan lätt bli hämndlystna i motsvarande grad.

Omedveten dödsskräck kan på det sättet trasa sönder livet för oss. Ju längre det pågår, desto större blir vårt behov av att blunda för att slippa se vad vi förgör och har förgjort.

Även om vi i grund och botten är oskyldiga till vår neurotiska ångest kan vi alltså behöva ta ansvar för den, avslöja den, bearbeta den och komma loss ur den. Helst så tidigt i livet som möjligt.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com