Tro som bro

För många år sedan var jag på en kurs där vi fick i uppdrag att skriva ner hur vi fungerade om ett år när vi förhoppningsvis hade löst de problem som vi brottades med på kursen. Var och en la sin framtidsvision i ett kuvert märkt med det datum som gällde om precis ett år. Då skulle vi öppna kuvertet och se om vi fungerade som vi förutskickat.

Det vi skrev på kursen skulle fungera som en hävstång oavsett om vi tänkte på det eller inte.

Sikta på stjärnorna för att nå skogstopparna

Jag har samma tankegång när jag ber mina klienter att med ord göra ett porträtt av vilka de är när de löst problemen som vi ska arbeta med i terapin. Jag påminner dem om talesättet att det gäller att sikta på stjärnorna för att nå skogstopparna. Det handlar om att ha tillförsikt, att formulera en tro som kan fungera som en bro.

Uppgiften kan kännas utmanande och väcka rädslor, "jag blir bara besviken".

För många är det katastrofalt att bli besviken. Det finns redan så mycket besvikelsesmärta i minnena att minsta droppe får bägaren att rinna över. Och det är förintande. Den risken kan man inte ta, "man måste vara realistisk".

Det är ovedersägligt att vi måste vara realistiska. Väljer vi ett sådant ord i sammanhanget kommer normalt inga ifrågasättanden.

Om vi ändå skulle fråga vad "realistisk" betyder där och då, får vi förmodligen höra något i stil med att realism är att inse att det alltid går åt skogen. Istället för att kalla den misstron vid dess rätta namn, nämligen pessimism, stämplar vi den som realism.

Vad vinner vi med det? Jo, vi ger oss själva sken av att vara som man ska vara, det vill säga realistisk. Då finns det ingen anledning att syna misstron närmare och få upp ögonen för att vi med den försöker vaccinera oss mot besvikelser.

Realism och pessimism

Den "realism" som egentligen är pessimism, är ett låst förhållningssätt som är betingat av tidigare besvikelser och som genom låsningen försvårar äkta realism.

Alla har mer eller mindre svåra erfarenheter i bagaget men inte alla blir pessimister. En del slår över i motpolen och blir optimister. De har en stående hållning att allt ordnar sig.

Det är mer produktivt än att vara pessimist men inte särskilt hållbart i längden. Att vara pessimist eller optimist innebär att gå på skenor, att vara styrd av gammal rädsla. Det inskränker den mentala rörligheten som vi behöver för att fungera så ändamålsenligt som möjligt.

Pessimism och optimism kan också vara tillfälliga och adekvata reaktioner. Men när de blivit stående förhållningssätt, som gör att vi kan prata om oss som pessimister och optimister, då är de försvarshållningar för att motverka besvikelser. Hållningarna är förståeliga utifrån gamla erfarenheter men inte särskilt funktionella i nuet.

I nuet behöver vi vara realister. Det förutsätter öppenhet och en mental rörlighet som inte är beskuren av historiskt betingade förhållningssätt. Vi behöver våga vara närvarande i det som är, utforska det och överlägga med oss själva hur vi ska använda informationen som bäst för att nå vårt mål. Vi behöver göra val, fatta beslut och effektuera på ett ansvarsmedvetet sätt.

Men hur öppna, närvarande och omsorgsfulla vi än är finns oftast inga garantier för att vi uppnår målen. Oförutsedda saker kan hända. Därför behöver vi också mod och ett mått av tro som bär, tro som bro.

  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com