Tyngdpunkten

Som alldeles nya här i världen behöver vi mycket närhet. Vi behöver att våra vårdare är öppna för alla våra signaler och ger blickmöten, hudmöten, röstmöten, rörelsemöten – möten som på ett mjukt sätt förmedlar att här är jag och där är du, vi är tillsammans. Möten som gör att vi tryggt kan förbli i oss själva och i kontakt med omvärlden.

Självtillit

Vi får självtillit. Vi blir som de små leksaksgummorna med bly i sina rundade bottnar. De tål att puttas rejält och reser sig ändå just för att de har tyngdpunkten inuti sig själva.

Med den självtilliten kan vi avdela oss för annat och andra utan att dräneras på kraft och tillförsikt. Vi kan till exempel, när den tiden kommer, ta hand om egna barn i vår tur på ett bra sätt.

Men det är ingen självklarhet att vi som nya i världen får den livsviktiga närheten.

Våra vårdare kan sakna den självkänsla som behövs för att alls gå i kontakt, i varje fall i en öppen och omhändertagande anda. De kan till och med förmedla att livet är ett lidande och att det är lika bra att vi lär oss det först som sist. I det läget får vi inte den närhet som ger självtillit och fotfäste i tillvaron. Där vi skulle ha tyngdpunkten blir det istället tomt.

Minnen och prägling

I våra tidiga minnesbilder finns vi då som behövande och förtvivlade små barn som förgäves sträcker armarna efter mamma eller pappa, efter kontakt som försäkrar oss om att vi är okay och att tillvaron är hanterlig.

Minnena präglar oss trots att åren går och barndomen blir alltmer avlägsen. Utan att vi tänker på det styr den negativa präglingen oss att söka tyngdpunkten i det yttre. På någon nivå förblir vi förtvivlade barn som sträcker upp armarna efter räddningen.

Det som tillkommer är att vi lägger på oss att förtjäna räddningen. Vi förväntar oss att prestationer och relationer ska ge oss hamn och famn och frälsa oss ur tomhet och oro. Det sker stundtals och allt kan vara frid och fröjd – stundtals.

Men samtidigt känns allt så villkorat, allt kan förloras, allt måste förtjänas. Vi upplever att livet hänger på det vi har, inte på det vi är. Ibland uttrycker vi det bokstavligt: "Jag går under om du lämnar mig."

Ju mer misstro mot oss själva som vi fått med oss i bagaget, desto större är ångesten här och nu att förlora det vi har. Det är som om den gamla upplevelsen att vi är tomma och värdelösa jagar oss i hälarna.

Det finns en gräns för hur länge vi orkar kämpa trots känslan av chanslöshet. Rätt vad det är bryter vi ihop och får en chans att begrunda vad vi hållit på med:

  • Vem är jag som har hamnat i det här?
  • Ja, vem är du för dig egentligen?
  • En som behöver bekräftelser.
  • Du har fått många och ändå klappat ihop.
  • Jag har nog inte trott på dom.
  • Vad har gjort dig så misstrogen?
  • Jag känner mig som ingen. Det har jag nog alltid gjort fast det kan man ju inte gå ut med.
  • Nu när du går ut med det till dig själv, vad känner du då?
  • Sorg. Det är gråt i hela kroppen.
  • Det är någon där som sörjer?
  • När du säger så blir jag nästan glad fast jag gråter. Jag är NÅGON!!
  • Något mer som du känner?
  • Det är okay, jag är lugn. Jag har mig själv, känns det som.
  • Och en bättre förutsättning att klara av villkor och förluster finns inte.
  • Skapad

Postadress

Gnejsvägen 18 D
752 42 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com