Dyngbaggar är vi allihop

Hon gav mig en stor dyngbagge i metall med hänvisning till att den och jag tillhörde samma skrå. Dyngbaggar tar hand om boskapens skit, förklarade hon, och livnär sig på den. Det kan man ju säga att jag också gör som psykoterapeut om man räknar klienterna som ”boskap” och deras problematiska upplevelser som ”skit”.

Dyngbaggarna hanterar inte skiten hursomhelst. De samlar ihop den, gör fina bollar av den som de rullar iväg till en fredad plats där den kan användas i lugn och ro, till exempel som matsäck eller för att vara bo och näring åt avkomman.

Att rulla snygga bollar till fredade platser kräver teknik och navigeringsförmåga. Och skyddsåtgärder. När sanden är 65-gradig kan de små fötterna behöva svalkas med jämna mellanrum och då är toppen på bollen en tillflykt.

Om dyngbaggarna inte gör sitt jobb hemsöks tillvaron av en flugplåga. Det skedde i Australien en gång i tiden och föranledde import av dyngbaggar. Skit kan med andra ord inte nonchaleras.

Igenkänning

Jag försöker känna igen mig i det här. Det som slår mig i första hand är just att den skit jag sysslar med inte kan nonchaleras för då blir konsekvensen ett lidande – som att vara hemsökt av envetna flugsvärmar.

Det som livet lär oss är alltså att vi måste ta hand om skiten, helst som dyngbaggarna omvandla den till nytta. Men det är inte alltid lätt.

Den första svårigheten som vi stöter på är att skiten är upplevelser och att vi lätt blandar ihop de upplevelser vi har med oss själva som personer. Ett exempel:

Brännmärkt

Säg att min mamma var ängslig och missnöjd med livet och därför hade svårt att orka med mammaskapet och mig i synnerhet. Min upplevelse var att hon inte tyckte om mig och inte ville ha mig. Hon brydde sig inte om mig och mitt liv, såvitt jag förstod, och min slutsats blev att jag inte dög.

Jag förstod inte då att det var en slutsats som jag drog utifrån ett antal upplevelser som jag hade haft med mamma. Jag förstod inte att både slutsatsen och upplevelserna av mamma var något jag hade, inte något jag var.

Det som var extra vilseledande var att mamma ofta sa: ”Du är hopplös!” Hon betonade inte ”är” men det var vad hon sa. Hon kanske menade att det kändes hopplöst när jag stökade till, rev sönder kläderna, tappade bort leksaker etc för det ställde till det för henne. Men det sa hon inte.

Jag tog det personligt

Alltså fick jag upplevelsen att jag som person inte dög. Och en sak till: hon bemödade sig inte om att lära mig att mina upplevelser var något jag hade och kunde ändra på, de var inte något som jag ofrånkomligen var.

Hade hon förstått det, hade hon naturligtvis ändrat på sina egna upplevelser av ängslan och missnöje. Hon hade tagit hand om sin skit och det hade gett näring till familjen.

Jag kom hursomhelst att identifiera mig med skiten, det vill säga med upplevelsen att inte duga som jag var. Jag behövde lägga mig i selen för att slippa stryk och istället förtjäna omsorg. Så jag gick in för att lyda, det vill säga jag la band på mig själv på olika sätt och anpassade mig efter vad jag upplevde att omvärlden krävde av mig. En annan beskrivning är att säga att jag förtryckte mig själv för att överleva.

Överlevnaden

När den fysiska överlevnaden inte längre var ett problem, vad gällde då?

Jo, jag som person kom i förgrunden. Vem var jag? Och vilken plats hade jag i tillvaron? Svaret på båda frågorna var: ingen. ”Jag” hade helt kommit i bakvatten för överlevnadskampen. Den var det enda jag kände till. Jag var ett med kämpandet.

Jag var eoner från dyngbaggeskapet att samla ihop upplevelserna i en boll för sig, betrakta den och avgöra mig för vad jag gjorde som bäst med den.

Det tog lång tid innan jag blev den dyngbagge som jag var för henne som gav mig dyngbaggen.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2019 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com