Tävla med Herren Gud

Jag läste en bok med titeln Hinna före Herren Gud. Titeln syftade på kirurger i Warschawaghettot under andra världskriget. De skulle rädda den döende juden på operationsbordet till Livet innan Herren Gud tog hem hen till sig.

Gud sågs som en motpol till Livet eftersom han, som var allsmäktig, tillät arierna att oskäligt utrota judiskt liv. Gud, döden och arierna var på samma sida. En övermakt, kan man tycka. För att hålla stånd gjorde de judiska kirurgerna underverk.

Boken är tänkvärd liksom villkoren som den skildrar. En av aspekterna som jag fäst mig vid är just att Gud och Livet ses som motpoler.

Tänkbart försvarstal från Herren Gud

Jag föreställer mig att om Herren Gud kunde ställas till svars skulle han antagligen säga att anfallskrig, förintelseläger och annat destruktivt var något han riskerade när han gav oss människor en fri vilja och därmed tummade på sin allmakt.

Den fria viljan var själva kärnan i jordelivet, skulle han hävda. Det var med hjälp av den som vi skulle utveckla vår potential, förverkliga oss och bli delaktiga i Skapelsen. Att bli alltmer i enlighet med vår potential var själva meningen med jordelivet. Det skulle Herren Gud, ställd mot väggen, kunna klargöra.

Han hade haft det förtroendet för oss att göra oss till sina likar. Han utgick ifrån att vi skulle hantera vår skräck ansvarsmedvetet och hitta utvecklande förhållningssätt. Han menade alltså inte att vi skulle bli förslavade under skräcken och ge oss hän åt impulsivitet och destruktivitet. Vi skulle inte slå över och bli fiender till Livet självt.

Vår svekfullhet

Det förtroendet sviker vi titt som tätt i vardagslag men som mest påtagligt och storskaligt i anfallskrig, folkutrotning, trosförföljelser och liknande.

Skulle vi anklagas för det, skulle vi peka på att Herren Gud gjort oss sårbara och dödliga och därmed skräckfyllda och försvarsinställda. Men eftersom han inte är här som en rättmätig skottavla, behöver vi syndabockar.

Varför inte välja ut en grupp människor – Guds avbilder - inom räckhåll, bara de har något identifierbart kännetecken?! Vad vi än utsätter dem för, kan vi skylla på Herren Gud som gjort oss sårbara och gett oss fri vilja.

Den bästa av världar

Samtidigt kan vi förstås också besinna oss och fråga oss vilka alternativ han hade.

Om han nu ville att vi skulle förverkliga vår potential i jordelivet, måste han rimligtvis se till att styra oss dit. Och vad är då bättre än att göra oss sårbara? Att se till att det svider i vårt eget skinn när vi gör fel.

I sitt eget välvilliga perspektiv har han kanske sett till att vi har de bästa av villkor trots allt.

Det yttersta ansvaret

Sårbarheten är hursomhelst en ofrånkomlig sida av Livet, den kan vi inte göra något åt. Och idén att jordelivet är till för att vi ska förverkliga vår potential kan vara värd att ta på allvar.

Men skräcken – som ytterst är vår reaktion på sårbarheten – gör det inte lätt. Det ligger nära till hands att vända ryggen till och förneka den eller att leva ut den på olika aggressiva sätt. Alltså att ge efter för impulsivitet och destruktivitet.

Om vi ska klassificera det som ett förverkligande av vår potential har vi dömt ut som ganska primitiva skapelser. Vad är alternativet?

Kanske att besinna oss, repa mod, behålla skräcken inombords, hitta vårt skräckridna jag där för vår inre syn och möta upp, bli delaktig, känna att det gör skillnad att vara där, att vara närvarande med det som är vad det än är.

Inte så enkelt förstås. Men har vi något alternativ? Att förbli nickedockor åt skräcken innebär ju bara att vi trasslar in oss och på sikt binder ris åt egen rygg. I det läget lindrar det inte så mycket att skylla på Herren Gud eller på ”omständigheterna”.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2019 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com