Dumhetsparadoxen

Vi skriver under på sådant som att livet är viktigt, det gäller att tillvarata det, att använda tid och kraft på ett ansvarsmedvetet och besinningsfullt sätt.

Somliga av oss kanske spontant lever i enlighet med bekännelserna. Men många av oss tar dem inte på allvar. Ett tecken i den riktningen är den stigande psykiska ohälsan, som knappast skulle finnas i den utsträckning den gör om vi tog oss själva på allvar. Speciellt utmattningsdiagnoser säger att vi hellre kämpar på i motvind än hejdar oss och börjar reflektera.

Funktionell dumhet

I en längre artikel i en dagstidning (SvD 18-07-07) finns ett begrepp för motståndet mot att reflektera och ha en utforskande hållning. Begreppet är ”funktionell dumhet”. Innebörden är att det inte lönar sig att tänka. Istället gäller det att inte ifrågasätta det som är oavsett om det är senaste trenden eller traditionen eller annat som är knäsatt av en eller annan anledning. Att tänka framställs som liktydigt med att sätta käppar i hjulet och det ger ingen framgång – i varje fall inte om ”framgång” står för löneförhöjning och/eller befordran.

Enligt artikeln är det som om tänkandet och allvaret är hänvisade till ordvärlden. I ordvärlden finns värdegrunder, ambitioner och målsättningar, strategier och styrdokument, ledarskap och annat som borgar för att alla resurser tillvaratas på optimalt sätt.

På ordplanet är allt i sin ordning men på verkställighetsplanet råder ”funktionell dumhet”. Där gäller det att gå ut som om man är med på noterna, som om man är seriös, informerad och delaktig. Men i realiteten ser man till att inte engagera sig, inte tänka, ifrågasätta och vara krånglig.

Konsekvenser

Ju fler som har det förhållningssättet desto mer förklarar det åtminstone delvis en låg funktionsnivå i arbetslivet. Rapporter om misstag och missförhållanden duggar alltmer tätt i media, mycket fungerar inte som det ska, inte postgång, inte skola, inte sjukvård, socialtjänst, rättsväsende etc etc.

Sammantaget är det som om det pågår en samhällsupplösning som kanske är som allra tydligast i i förekomsten av problematiska parallellsamhällen. Dumhetsparadoxen skulle kunna vara en förklaring till upplösningen på den mest omedelbara nivån. Men sedan kräver den förstås i sin tur en förklaring.

Som-om-karaktären

I psykopatologin finns en personlighetsstörning som kallas just som-om-karaktär. Vi kan ha den i olika grad och kan till exempel fortsätta att vara arbetsföra.

Det som kännetecknar störningen är just att personen ifråga ytligt sett ter sig alldeles normal och välanpassad. Det är först vid närmare kontakt som ihåligheten eller bristen på närvaro och äkthet visar sig.

Det är som om de här personerna för ett spel. De visar upp att alla ska, bör och måste sitter på plats men när det kommer till skott tycks det inte förpliktiga till någonting. De ser till att inte sticka ut, inte dra till sig uppmärksamhet; de flyter ihop med väggen och är medgörliga som om de avhänt sig sig själva.

De exemplifierar en försvarstaktik som de utvecklat som en konsekvens av uppväxtförhållandena. De har inte fått bemötanden och samspel som stärkt deras självrespekt och självtillit. Tvärtom, de har lärt sig att misstro sig själva, att hålla sig undan och bara rapa upp läxan som de itutats.

Omständigheterna gjorde att de tidigt frikopplade sig från sig själva, från de liv de var; de hade inget att komma med i omvärldens ögon utan måste hitta en ersättning.

Livet blev en fråga mer om taktik än liv och rimmar på det sättet väl med dumhetsparadoxen.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2019 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Webbplatsen är skapad av: www.formfranska.com