När misstron blir livräddningen

Vi memorerar allt vi erfar. Och erfarenheterna ligger till grund för våra trosföreställningar och förhållningssätt.

Det vi kalla ”erfarenheter” är mycket. Till de svåra hör missräkningar, besvikelser och mer eller mindre traumatiserande villkor som resulterar i smärtsamma reaktioner. I den mån vi inte kan ge uttryck åt dem i stunden laddas de upp i våra minnen.

Om vi alltför tidigt alltför ofta drabbas av smärtsamma upplevelser, då lär vi oss att det gäller att vara beredd. Det är en tidsfråga innan nästa katastrof kommer och då kan det vara fråga om liv eller död. Det gäller att vara beredd!

Då den där misstron drabbar oss tidigt i livet är risken stor att god tro och tillförsikt slås ut och inte får fäste i oss. Misstron göder sig själv: tro inget, ropa inte hej, vad som helst kan hända…

Inga argument biter.

Kontrollbehov

Misstron ligger på tankeplanet men drivs av svåra upplevelser på känsloplanet. En fördel med tankar framför känslor är att de är mer lättstyrda.

Vi kan lättare kontrollera våra tankar än våra känslor. Och kontroll vill vi ha, speciellt över svåra känslor som ångest, skam, förtvivlan, ursinne och annat svårt. Med tankar som ”tänk inte på det där, det är passerat, ta tag i det här istället…” håller vi borta smärtsamma minnen. Vi gör oss omedvetna om dem eller ”glömmer” för att överleva på bästa sätt.

Men omedvetenheten gör inte att de uppdämda svåra känslorna försvinner. De blir kvar i minnesvärlden och pockar på utlopp. Det hejdas av kontrollen som på det sättet fortsätter att fylla en funktion, blir bestående och känns som ett måste.

Så länge inget avklingande av de uppdämda svåra känslorna sker, måste vi upprätthålla kontrollen. Det är den och misstron som på det sättet skyddar oss från gamla smärtupplevelser och också blir vårt sätt att vaccinera oss mot ny smärta.

Som små har vi inte ord för förloppet. Men oron är där likafullt och ger en ständig förväntan på alltifrån obehag till livshot.

När vi väl har ord för vad som sker, går det inte att se misstron som något negativt. Den är överhuvudtaget inget vi bedömer; den är där som ett självklart överlevnadsvillkor och mer dominant ju fler och svårare besvikelser som vi har haft.

Ökad ångest

Misstron och kontrollen innebär att vi går som på skenor. Vår mentala öppenhet och rörlighet blir beskuren och anpassningsalternativen färre. Vi känner oss mindre levande. Ångesten över att livet går utan att vi lever på riktigt adderar sig till ångesten som redan finns i våra minnen.

Misstron som skulle vara en livräddare blir på det sättet paradoxalt nog något som förverkar livet.

Anpassningsalternativ

Vi blir offer för misstron inte minst genom att den påverkar vår självuppfattning. Alla missöden som vi råkar ut för säger oss att vi inte duger, att vi riskerar att inte klara oss. I värsta fall utvecklar vi självförakt eller till och med självhat. Det leder i sin tur till att vi blir ovarsamma med oss själva genom att beskära vårt sätt att finnas till ända intill självutplåning.

Eller också slår vi över och riktar misstron utåt mot annat och andra och gör vi vad vi kan för att få kontrollen över omvärlden, för att bli maktfullkomliga. Det kan resultera i att vi, i varje fall för en tid, ser ut att ha ett liv som alla andra eller till och med bättre. Att motorn är skräck, syns inte på ytan men äventyrar hållbarheten i anpassningssättet.

Konsekvenser

Hur vi än manövrerar i kraft av vår misstro är den destruktiv genom att den är skräckdriven. Inte minst om man ser den i ett demokratiskt perspektiv. Den för med sig försvarshållningar med allt vad det innebär av brist på öppenhet och dialogmöjligheter. Som en följd av försvarshållningarna känner vi oss inte jämbördiga utan förblir offer och/eller förövare.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com