Präglingen

”Sanningen är krigets första offer.”

Citatet är en tidningsrubrik som fastnat i mitt minne. Det gensvar som dyker upp inom mig är: ”Ja, för krig väcker skräck och skräck väcker försvar som i princip innebär: vad som helst bara jag klarar mig!” Sådant som sanning kommer i bakvatten.

Första kriget

De flesta av oss hamnar i krig tidigt i livet i den meningen att vi inte kan styra våra villkor så att de svarar mot våra behov. Den bristande samstämmigheten mellan behov och villkor ger smärtupplevelser som rycker oss ur vårt självklara bara-varande.

Men vi återhämtar oss tills nästa smärtupplevelse kommer, och nästa och nästa...

Varje smärtupplevelse bildar ett minnesspår som härbärgerar något mått av olust. ”Olust” är ett alltför milt ord för den skräck och förtvivlan som det kan vara fråga om men det får vara täckord för ett stort spann av smärta.

När tillräckligt mycket olust ackumulerats i minnena, har vi inte bara vår ursprungliga och naturliga sårbarhet att klara av utan också en pålagrad, förvärvad sårbarhet – en överkänslighet. Den överkänsligheten kan vägas upp av positiva erfarenheter som ger tillförsikt.

Men ju mindre det sker, desto mer hamnar fokus på negativa erfarenheter och faror. Vi kan bli som besatta av upplevelsen att det inte går att finnas till; så fort det är bra, är ångest och smärta där. Det finns alltid ett nytt dråpslag som väntar, det är den läxa vi lärt oss.

Ju smärtsammare våra tidiga upplevelser är och ju oftare de kommer, desto svårare är det för oss att ens upprätthålla medvetenhet om vår sårbarhet. Vi går mer eller mindre in oss i en frånvaro för att slippa det som smärtar. Det handlar inte längre om närvaro och sanning utan om överlevnad till det pris som krävs.

Överlevnaden

Vad det innebär mer precist varierar. Många gånger får vi ändå ett liv värt namnet. Men jag har också upplevt att det parallellt med överlevnaden kan fortgå en självförgörelse.

Det är speciellt kontakten med två kvinnor som jag tänker på, båda med mycket traumatiska uppväxter.

Den ena tog upp smärtsamma minnen i den terapi som hon sökte sig till och betalade för. Hon upprättade sig själv för sin inre syn ur förgörande erfarenheter. Hon tillstod att det gjorde henne lugn och befriad i stunden men rätt omgående la hon till: ”Jag är i alla fall sjuk.” Hennes misstro måste få sista ordet – hopp väckte skräck.

Den andra kvinnan hade till synes lika terapeutiska upplevelser men avfärdade dem med att de var ”bara på låtsas”, hon var i alla fall kasserad och chanslös.

Båda förklarade att de inte kunde ha det bra för det tog ändå slut. Ändå satsade de på psykoterapi i årtionden. Men parallellt med att de ville ”leva” och kämpade för det, gav de uttryck åt en misstro som förintade det som var hoppingivande. Varje terapeutisk upplevelse raderades på det sättet även om en del terapeutiska insikter blev kvar och underhöll deras strävan efter ”liv”.

Det var en evig utarmande rundgång på grund av en misstro som varit helt adekvat i deras uppväxt men som inte längre var motiverad med tanke på det möjligheter som vuxenlivet utifrån sett erbjöd

Präglingen

De var präglade av den vanmakt som alla förintande upplevelser gett dem. Vanmaktsdelen var som en fristående enhet i dem som avgjort sig för döden och som ständigt med automatik drog undan marken under egna fötter.

Det utbyte som terapin gav dem var att barndomsvillkoren blev tydliga och kunde förläggas till det förflutna tillsammans med de reaktioner som de utlöst en gång i världen. Men det påverkade inte misstron och vanmaktsdelen. Varje hopp var inget annat än en signal om att nya förgörelser väntade om hörnet. Det gjorde döden till den eftersträvansvärda befriaren.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com