Tyngdpunkten i oss själva

Det är lätt att tappa fotfästet i informationssamhället.

Så länge vi är små med en liten och trygg värld, kan vi fokusera på dockan, legot och leken. Då har vi självklart tyngdpunkten i oss själva. Det är från den/från oss vi utgår när vi leker, orienterar oss i tillvaron, känner efter vad vi vill och verkar för oss själva i största allmänhet.

Men allteftersom vår värld blir större och mer komplex kan vi få svårt att behålla tyngdpunkten i oss själva. Det är inte bara antalet element som det handlar om utan också om vilka elementen är och hur de drabbar oss.

Betydelsen av utsatthet

Ju fler upplevelser vi har av utsatthet, desto större är risken att förankringen i oss själva löses upp. Vi börjar tvivla på oss själva och förskjuter tyngdpunkten i vår uppmärksamhet till omvärlden, till vägvisare och auktoriteter av olika slag.

Men också till farorna, vilka de än är, om de är affektladdade föräldrar, sadistiska kompisar, fattigdom, sjukdom, krig eller annat eller kombinationer av sådant som känns mer eller mindre hotfullt. Det är uppenbart att tillvaron inte alltid är som vi vill ha den. Det är det yttre och inte vi som gäller, vi måste ”ha koll”.

Fokus på omvärlden

Det, plus informationsflödet i stort, får oss att fokusera på omvärlden som om det är där tyngdpunkten finns, som om det är där vi behöver förankra oss och rätta in oss. Det för lätt med sig en bortvändhet från oss själva.

Ett tecken på det är när vi talar om informationsflöde istället för medvetandeflöde eller upplevelseflöde.

När vi förlagt tyngdpunkten i livet till det yttre, då är det den så kallade ”verkligheten” som gäller och den information vi har om den. Då glömmer vi lätt att vår enda tillgång till den är via våra upplevelser, alltså genom den filtrering som vi gör med hjälp av våra yttre och inre sinnen.

Vi sätter likhetstecken mellan våra upplevelser eller bilder av verkligheten å ena sidan och verkligheten som sådan å andra sidan.

Bilden av verkligheten

I många sammanhang tycker vi oss få belägg för tron att vår subjektiva verklighet är objektiv. Vi går omkring på gator och torg och hittar det vi söker. Vi involverar andra i vår vardag och det visar sig att vi kan göra oss förstådda.

Det är först när samförståndet uteblir som vi i bästa fall inser att våra upplevelser inte är ett med det vi kallar ”verkligheten”. Det är då eftertanken kommer att var och en representerar ett eget filter som tar emot och bearbetar intrycken, det vill säga var och en har sin subjektiva verklighet.

Den eftertanken kommer ”i bästa fall”. I värsta fall börjar vi bråka om vem som har rätt och vem som har fel. Det vill säga det kan hända att vi inte erkänner att var och en av oss nödvändigtvis har sin verklighet, sin upplevelsevärld. Vi kan förföras av att det finns överlappningar mellan dem och just ta strid om vem som har rätt och vem som har fel.

Risken finns att ju mer vi förlagt tyngdpunkten i tillvaron till det yttre och ju mindre förankrade i oss själva vi är, desto angelägnare är vi om att ha rätt och desto mer låsta kan vi bli i konflikter med andra.

Vikten av att erkänna upplevelsevärlden

Då, om inte förr, behöver vi vända oss inåt mot den egna upplevelsevärlden och se efter vad den säger oss om oss, om det finns förklaringar där till hur vi fungerar, till de problem vi ständigt hamnar i.

Finns det erfarenheter som format oss? Och hur förhåller vi oss i så fall till den formgivningen, vad kan vi göra i utvecklande riktning?

Vi behöver kort sagt utforska upplevelserna och lära känna den makt vi har över dem.

Insikten kan ligga långt borta när vi har förlagt tyngdpunkten till det yttre och sagt oss att det är ”verkligheten” som gäller och den rår vi inte på. När vi med andra ord har omöjliggjort många goda och nödvändiga förändringar genom att sätta likhetstecken mellan ”verkligheten” och våra bilder av den.

  • Skapad

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com