Medvetenhet 8

Illustration: Medvetenhet 8

Det finns liv som vill leva och det finns liv som vill dö. Det finns livsbejakelse och livsförnekelse inom var och en av oss. I varje stund kan vi verka för att befordra livet eller för att förverka det. I varje stund kan vi använda tid och kraft till att bygga liv eller bryta ner det.

Men vi ser det inte nödvändigtvis så. Istället upplever vi oss utsatta på ett eller annat sätt. Vi befinner oss i ”situationer” som kräver det ena och det andra av oss. Vi förhåller oss som om det är situationen eller belägenheten som är avgörande för våra förhållningssätt och handlingar. Inte vi egentligen.

Livshistorier

Våra livshistorier kan se olika ut men ingen förskonas helt från hot, lidande och förgörelse. Eländet kan ta sig olika former och vara av olika intensitet. Och även om det är på ett och samma sätt i någon sorts objektiv mening så kan vi reagera väldigt olika. Men vi drabbas alla av svårigheter som gör att vi känner oss mer eller mindre otillräckliga. Det gör i sin tur att vi blir rädda att inte duga och inte klara oss.

Rädslan utmanar livsviljan. Den får oss att svika livet eller solidarisera oss med livet. Eller att göra lite både-och. Ett exempel:

Vara ångestriden

Säg att jag är rädd att inte duga och inte klara mig och att jag därför går in för att bli duktig. Så gott jag kan häver jag mig över min egen rädsla, biter ihop och kämpar på, är ensidigt prestations- och tankestyrd och åstadkommer faktiskt en hel del som är bra och livsbefordrande. I slutänden har jag förkovrat mig, försörjt mig, varit skötsam till gagn för mig och mina närmaste och för det allmänna.

Kostnaden har varit att jag avskärmat mig från mina känslor och min känslighet. Jag har inte varit i kontakt med känslosidan i mig på ett sådant sätt att jag kunnat ge mina barn den kontakt, de speglingar och den vägledning som de har behövt för att i sin tur kunna utveckla sig utifrån sina förutsättningar och bli harmoniska människor. De var i starten idel livsbejakelse och god vilja, de hade inga handikapp. Men jag krympte dem med mitt kontaktlösa sätt, med min enögda strävan efter att duga.

I min livshistoria har jag alltså både befordrat liv och förgjort liv. Under gång har jag varit alltför rädslostyrd för att stanna upp och syna vad jag höll på med. Först när mina barn blev ett problem för mig hejdade jag mig och rannsakade mig och min livsstil. Först då såg jag att jag varit driven av min ångest, att jag inte varit närvarande och valt förhållningssätt och handlingar på ett kringsynt och ansvarsmedvetet sätt.

Arvsynden

Jag kan se att jag varit offer för hur jag, utan egen förskyllan, präglats av min uppväxt. Även om jag på det sättet inte är skyldig till mina barns förkrympning har jag orsakat att de blivit präglade på ett mycket mer förlamande sätt än jag någonsin varit. Det kommer jag inte ifrån. Jag har varit en nyckelperson i deras öden.

Det är inget jag kan rätta till. Vi har inte en kontakt som innebär att jag ens når dem med det jag ser och förstår, med min ånger och botgöringsvilja.

Det är bara barnen själva som kan rädda sig ur sin förgjordhet. Ska det ske förutsätter det att de inte är enögda och ångestdrivna på samma sätt som jag varit. De behöver göra ett medvetet och överlagt val att se och ta sig ur präglingen från uppväxten. De behöver i princip lyfta sig i håret.

Jag kan inte få dem att göra det hur mycket jag än behöver det för att stå ut med bördan av min livshistoria.

Jag har en ny belägenhet, en ny valmöjlighet mellan liv och död. En ny medvetenhet att använda mig av.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin