Medvetenhet 4

Illustration: Medvetenhet 4

Att omedvetenhet är till förfång för oss, det behöver inte sägas, det vet vi. Just därför är det anmärkningsvärt att medvetande och medvetenhet inte framhävs mer än som sker. Ibland dyker det till och med upp fenomen som antyder att vi kan avvara medvetandet och ersätta det och oss med robotar. Enligt somliga är det en tidsfråga innan artificiell intelligens slår ut oss.

Jag kan inte bedöma den övertygelsen men den innebär rimligtvis att livet är övertrumfat och utan förlust kan ersättas med konstruktioner.

Cyberkriminalitet och medvetenhet

Det intressanta för mig är att en sådan övertygelse finns i vår tid. Den rimmar med fokuseringen på hjärnan. Vi hänvisar ofta till ”hjärnan” när vi menar medvetandet eller upplevelsevärlden: ”Jag blir inte klok på hur min hjärna fungerar!”

Det är kanske ett trick vi har att avhända oss ansvar. ”Hjärnan” kan vi ju inte göra mycket åt – i varje fall inte utan att starta i upplevelsevärlden.

Det finns protester mot ansvarslösheten. Att göra lögner mer acceptabla genom att kalla dem ”alternativa fakta” har till exempel inte fått allmänna applåder. Det verkar snarast ha skärpt oron för vad informationssamhällets potenta verktyg kan ställa till med i händerna på användare som hellre förför än informerar. Cyberkriminalitet och cyberkrig är realiteter!

Det är överhuvudtaget en realitet att vi ställer till med saker utifrån våra upplevelser. Vad våra upplevelsevärldar innehåller och hur vi använder dem är avgörande för hur vi fungerar såväl individuellt som samhälleligt.

Självbedrägeri

I de där världarna finns fantastiska resurser men också drivkrafter som gör att de kan missbrukas. Vi har rädslor som kan driva oss till egocentriska och destruktiva förhållningssätt och handlingar. Men vi vill inte gärna konfrontera oss med rädslan utan täcker över den med något som vi upplever som mer uthärdligt, till exempel ett evigt felfinnande som ursäktar hur vi beter oss:

  • När jag försöker se den där delen i mig som upplever att inget går, som bara säger nej, klagar och har det olidligt, då blir det bara svart. Och så får jag en känsla av skräck. Som om det i eller bortom det svarta finns skräck. – Så är det nog; jag sätter klackarna i backen för jag är så rädd.

Den här insikten kom efter årtionden av svårigheter. Hon tillgrep negativism som ett försvar mot rädslan. Men de livsförluster som den förde med sig ökade ångesten och hon hamnade i en ond spiral. Det blev ohållbart i slutänden.

Försvaren är försvarbara

Just i det sammanhang där försvaren utvecklas – ofta när vi är små – kan de vara den bästa lösningen. Problemet är att ”lösningen” drivs fram hos oss av omständigheterna. Den är inte ett överlagt val som vi är medvetna om, som vi gör.

Uttryck som ”jag är sån”, ”min hjärna funkar inte” säger att vi växer ihop med förhållningssätt som utvecklas tidigt i livet. Den identifikationen är som en vaccination mot att ifrågasätta hur vi håller på. Vi omprövar inte utan vidare det vi är ett med.

Att säga ”jag funkar inte” och sedan ta ansvaret att utforska bakgrunden bär emot. Vi ställer oss inte gärna öga mot öga med gammal skräck. Vi gör hellre en omskrivning, byter ut ”negativism” mot ”realism” om så skulle vara: ”jag litar inte på nån, jag är realist.”

Medvetenhet i bakvatten

Omskrivandet är extra enkelt eftersom vi bortser från upplevelsevärlden och förhåller oss som om det vi upplever är ”verkligheten”. Den är som den är och den måste vi klara av. Och för det behöver vi beskriva den.

Det ger oss manipulationsutrymme. Med lämpliga beskrivningar kan vi trassla oss fram utan att syna oss själva och våra upplevelsevärldar närmare – utan att göra oss särskilt medvetna om det vi kallar ”jag”.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin