Kontrollbehov II

När det gäller våra kontrollsystem är vi uppfinningsrika. Ett gemensamt drag i de flesta sätten är att vi förlägger farorna till det vi kallar ”verkligheten” snarare än till upplevelsevärlden som vi har viss makt över.

Här är tre vanliga typer av kontrollsystem:

Kontroll via indragenhet

Vi drar oss inom vårt skal och är återhållsamma så gott vi kan utan att förlora vår sociala position. Vi ser till att vara korrekta och till lags, vi går in för att prestera oklanderligt, drar inte till oss blickarna, framför allt inte kritiska sådana, vad som helst bara vi inte blir sårade eller sårar andra…

Vi känner kanske att vi inte lever utan bara överlever men det faller oss ändå inte in att se den här defensiva hållningen som ett självförtryck. Den är istället som den enda livsstil som står oss till buds. Det är ”ska, bör och måste” som gäller.

Men det är inte konfliktfritt. Vi tycker andra tar för sig utan att egentligen ha mer på fötterna än vi själva. Vi blir avundsjuka, försåtliga och förbittrade. Negativa känslor tornar upp sig inombords och pockar på utlopp som inte är förenliga med hur vi ska, bör och måste vara. I förlängningen kan situationen bli så svår att ångest och/eller depression tar över oss och sånär fördriver oss från den här existensen.

Kontroll via dominans

Vi går in för kompensatorisk självhävdelse, riktar oss utåt och bli mer eller mindre maktfullkomliga domptörer. Maktmedlen kan variera. Vi höjer lätt rösten, ser till att motståndaren tillintetgörs med vilka medel som helst – hot och våld om så behövs. Annars eviga och obönhörliga manipulationer. Vi hindrar till exempel andra från att tala till punkt, vi skiftar position och är oberäkneliga (än kärleksfulla, än despotiska), vi klagar och är alltid de värst utsatta, vi har alltid rätt och avfärdar alla motsägelser med aldrig så orimliga argument, vi gör oss omistliga, fixar allt. För motparter gäller underkastelse eller flykt.

Inte heller det här systemet är konfliktfritt. Det är krävande att alltid vara drivande och suverän samtidigt som det upplevs som ett livsvillkor. Vi kan bli rasande och direkt förföljande mot alla föraktliga som tillåter sig att vara beroende och bara kan hänga med…

Kontroll via självutplåning

I de här två typerna av kontrollsystem finns mycket kraft och kreativitet i behåll. Den tredje typen är på det sättet en motpol. Där är det som om kraften har runnit ut:

Vi utplånar oss själva med hjälp av översömn och passivitet och, under de vakna timmarna, kravlöshet. Vi håller oss mentalt frånvarande och ställer på det sättet till med många misslyckanden och förluster. Som ett sätt att slippa konfrontera oss med dem förnekar vi dem. Vi ljuger för att komma undan skuldbeläggning och botgöring. Vi håller oss oengagerade och oberörda. Samtidigt kan vi upplevas som snälla och medgörliga, vi är ingen som tar strid, inget är tillräckligt angeläget… Men det är trevligt om det är roligt, vi förlustar oss gärna, är angenäma och förekommande i kontakten, fredligt sinnade och humoristiska, det gäller ju inget, bara att få vara i fred.

Slutsats

Kontroll som är avsedd att värna om livet kan alltså på sikt vara direkt livsförgörande utan att vi hejdar oss. Medvetenhet skulle störa automatiken i kontrollen och i värsta fall blottlägga skräcken bakom.

När vi utvecklade systemen var vi små, oerfarna och beroende. Vi såg inga alternativ, gjorde inte medvetna överläggningar med oss själva utan drevs att så att säga följa minsta motståndets lag.

De mönster vi utvecklade på den vägen kändes livräddande. Att ifrågasätta dem är därför på någon medvetandenivå förenat med livsfara. Alltså ifrågasätter vi dem inte.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2017 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin