Revir

Revir, Illustration

Här på jorden har vi revir. De kan vara alltifrån en matta på trottoaren till ett multinationellt företag eller mer. De kan vara mer eller mindre snyggt förvärvade och mer eller mindre förtjänstfullt förvaltade.

Förvaltningen

Förvaltandet är en stor upptagenhet, ofta vår huvudsyssla. Som förvaltare ställs vi ständigt inför problem. Vi spanar i första hand av omvärlden efter lösningar.

Men när det känns uttömt riktar vi sannolikt blicken mot oss själva som förvaltare. Det är trots allt vi som uppfattar problemen, beskriver dem och hanterar dem därefter.

Dessutom är det så att det revir som vi ofrånkomligen har att förvalta är oss själva och vår tid här på jorden.

Så vem är jag, vad har jag att komma med?

Också sådant som vi vanligtvis inte tänker närmare på kan komma i förgrunden, till exempel självtillit och tillit till livet i stort. Ett öppet sinne känns som en förutsättning att få syn på möjliga lösningar.

Hinder för självrannsakan

Men är det så självklart att vi driver vår självrannsakan ända dit att vi inser betydelsen av tillförsikt och öppenhet? Är det så självklart att vi alls upplever oss ha ett inre revir med resurser?

Vi kan ju vara förblindade av misstro och fördomsfulla mönster som vi fått med oss med modersmjölken.

Vi kan tidigt ha känt oss så otillräckliga att vi vände oss själva ryggen, det var alltför sårbart att vara de liv vi var. Vi flydde till annat och andra för att hitta godkända mönster att modellera oss efter och ersätta oss med.

När vi då så småningom ställs inför uppgifter som kräver att vi litar på oss själva och vågar vara öppna, finns risken att vi möter upp med invanda mönster oavsett hur lämpliga de är.

Är vi inte vana att vara närvarande och medvetna reagerar vi reflexmässigt utifrån de mönster som vi ersatt oss med. Vi är ”jag”, vi är såsom vi yxats till av erfarenheterna.

Ofrihet

Det ger oss en känsla av ofrihet och o-liv. Vi överlever men känner inte att vi lever.

Riktigt vad det innebär kan variera beroende på vad vi varit med om, beroende på hur tillyxningen av våra ”jag” skett. Men känslan av ofrihet och o-liv utmanar oss.

I det läget ser vi i princip två alternativ. Det ena är att vi förskansar oss ännu hårdare i våra mönster och fortsätter att fly från oss själva. Det andra är att vi kapitulerar och släpper till oss för våra ofrihetsupplevelser, för tristessen, instängdheten, tomheten, vilsenheten, ångesten, desperationen...

I bästa fall tar vi emot känslorna som vägvisare till vårt inre och följer dem bakåt i tiden: ”när och var kände jag så här tidigare?”

Så småningom kommer vi på den vägen tillbaka till det som orsakat känslorna. I minnena hittar vi oss själva på de gamla ”olycksplatserna” där vi är små och maktlösa och sånär förintas av en övermakt i många olika former. Vi får chansen att för vår inre syn bärga oss ur förgången olidlighet.

Gränslöst revir

På det sättet blir farofyllda minnen neutraliserade och jagar oss inte längre. Vi får perspektiv på vår historia, på hur vi präglats, hur vi identifierat oss och totat till oss för att överleva.

Ju fler minnen vi neutraliserar, desto lugnare och friare känner vi oss och desto fler försvarsrustningar kan vi lägga av oss. På kuppen får vi självkännedom och bättre tillgång till vårt inre revir.

Genom självreflektionen skapar vi självtillit och insiktsfullhet, framför allt medvetenhet om medvetandet. Och medvetandet är gränslöst. Där finns alltid nya revir att erövra, där går det alltid att komma vidare, att hitta lösningar, att fortsätta att växa och utvecklas.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2017 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin