Självförtryck

Vuxna jaget håller livlinan till det lilla övergivna jaget

Skulle vi få frågan om vi vill leva under förtryck, skulle vi nog alla svara nej. Ändå är vi ofta själva våra värsta förtryckare. Av rädsla för ytterligare besvikelser trycker vi till exempel ner oss i botten, ”för mig går inget, livet är inte för mig”, eller försätter oss på toppen, ”jag ska ta revansch, kosta vad det kosta vill”. Vi ger upp eller förhäver oss.
Båda delarna kan ge gott utbyte. Den första om omvärlden skyndar till och baxar upp oss, den andra om vi faktiskt tar revansch i en eller annan mening. Men båda är till priset av ofrihet och självförtryck.

Bakgrund

Hur kan det komma sig att vi väljer att sätta oss fast i så kostsamma positioner som uppgivenhet eller förhävning?

Mitt svar är att det inte är något vi väljer från början. Vi drivs dit tidigt på grund av vår egen känslighet, egentligen på grund av att liv är sårbart.

Redan från början av livet reagerar vi med lust och olust. När omvärlden då inte tar emot reaktionerna och möter upp med förståelse, inlevelse och vägledning, då blir vi förvirrade och rädda.

Oerfarna och utlämnade som vi är kan vi inte själva få ordning på upplevelserna och successivt lära oss att verka för vårt eget bästa. Vi behöver en omhändertagande omvärld som tar del, speglar oss, håller handen, sätter ord på upplevelserna och lugnt förmedlar hur de kan hanteras. Som inger tillförsikt. Som får oss att växa i självtillit och livsbejakelse.

Utsätts vi istället för motsatsen, eller för en salig blandning av både och, då blir vi mer eller mindre ångestridna och fastnar lätt i försvarspositioner i form av negativa känslor och tankar.

Tidigt drama

Säg att vi som små blivit övergivna på ett eller annat sätt att vi inte fått gensvar, att vi lurats, att vi bestraffats utan att förstå varför etc ja, då finns den erfarenheten i våra minnen och påverkar vårt sätt att vara i livet. Och det trots att vi så småningom inte har medvetna minnen av svek och övergivanden som vi upplevt.

Kanske formulerar vi den här påverkan mer som en livsvisdom än som en effekt av olyckliga barndomsförhållanden. Vi säger till exempel ”skulle jag vara mig själv, skulle ingen vilja veta av mig”, ”folk är hänsynslösa, vill man komma någon vart, får man ha järnvilja” eller ”jag låter mig inte luras en gång till”. Eller vi skapar andra trossatser som styr oss.

Eller, rättare sagt: ångesten bakom trossatserna driver oss och hindrar oss från att se alternativ och göra överlagda val.

Ett exempel
  • Hon var otrogen en andra gång! Istället för att prata med mig om problemen i vår relation gick hon bakom ryggen på mig och byggde upp en annan relation!!
  • Vad gör det med dig?
  • Häromkvällen sa det NEJ i hela mig, jag ville inte ha med henne att göra, hellre lever jag ensam! Men det höll inte, nu är jag tillbaka i helvetet, kränkt och förtvivlad och ratad och utbytt utan att ha fått en chans! LURAD!
  • Vad är det för del i dig som blir helt förgjord av hennes svek?
  • ?
  • Jag tänker att det är du några år gammal som aldrig blev mottagen av mamma på det sätt du behövde. Du har minnen av det och nu när en liknande sak sker, då väcks de till liv och känslorna där tar över dig. Du reagerar som ett sviket litet barn och inte som den vuxna person som du var häromkvällen då du hade en mer nyanserad syn och inte ville leva med någon som var undflyende och svekfull.
  • Det kändes ovärdigt.
  • Just det. Det är ditt vuxna jags reaktion. Så förmår inte ett litet beroende och behövande barn reagera. Det kör över sin värdighet bara för att försäkra sig om att ha mamma kvar, hon är livlinan. Nu är det du som vuxen som behöver vara livlina för ditt lilla övergivna jag som finns i dina minnen och som du kan se för din inre syn. Se det och ta det till dig! Så att du slipper sitta fast i handikappande övergivenhet och ångest!
  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2017 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin