Spegling

Hon mötte den rätte. Det var som en hemkomst, hon rymdes i honom. Hans sms visade att han var samma välbegåvade, kraftfulla, intensiva och seriösa person som hon.

Ett med livet

Hon hade en dröm som bekräftade samstämmigheten. I drömmen var de i Paris, nattvandrade på julskyltade gator och såg strålande ljus från midnattsmässor. De var som i en bubbla av samhörighet och salighet. Båda sörjde att de inte kunde vara tillsammans med sina barn men de hade i alla fall varandra.

När hon försätter sig tillbaka till drömmen hamnar hon i ett kroppslöst fridsläge. Där finns inget som kan förändras eller såras. Hon stannar kvar i upplevelsen och säger efteråt att hon kom till liv där, hon blev ett med livet.

Jag kommenterar att det viktigaste med honom var kanske just det att han var ett incitament till att hon återbördades till sig själv som det liv hon är.

Bakslag

Det blev hursomhelst arvet efter honom. Han försvann i verksamheter som var oförenliga med deras relation.

Övergivenheten och obegripligheten försatte henne i vanmakt och fick henne att sjunka till botten trots den återfödelse hon upplevt.

Botten

Jag framhöll att hon kanske ändå fått syn på sig själv på ett bra sätt. Hon hade trots allt känt sig hemma hos en gigant. Det gör inte vem som helst. Kunde hon inte äntligen se sin resursrikedom och börja förvalta den istället för att bli ett med sitt tillintetgjorda jag?

Hon kontrade med att det hängde på om hon blev bekräftad. Blev hon inte det, slukades hon av mörkret, meningslösheten och bristen på sammanhang och ville bara ge upp:

  • Fast då kommer en annan röst i mig som kräver skärpning, som föraktar svagheten…
  • Så du är två, den Tillintetgjorda och den Föraktfulla?
  • I så fall finns det en till, den som mediterar och står för peace and love.
Övergivenheten

Hon upptar sig med att han som kändes så rätt också var en maktspelare som en inkarnation av alla maktspelare som varit tongivande för henne under uppväxten.

Hon hade inte förstått sig på dem, inte förstått kontaktlösheten och frånvändheten. Gäster hade mamma mött med idel leenden och tillmötesgåenden. Men hela tiden med ryggen åt henne, sin äldsta dotter. Alltid ryggtavlan och tystnaden!

Den inre scenen

Hon hade en dröm där den flyktige prinsen kom emot henne som ett förvridet picassoansikte. Bortom det fanns ett hopkurat spädbarn som hon inte nådde, ansiktet hindrade henne.

  • Sån är han och sån är jag, utan en chans att vara det vi är egentligen. Det enda som finns är uppgivenhet…

Hon sjunker ihop, gråter förtvivlat.

  • Var kvar med det som är där och låt det ske som vill ske!
  • Konstigt. Då kommer minnesbilden av vårt första möte på restaurangen upp. Och plötsligt svarar han inte och då reser jag mig upp och går därifrån. Det här är inget minne utan som det blev nu!! Jag tål inte tystnad som är ett övergivande… Jag går därifrån men vänder mig om och ser hur han böjer sig ner och knyter skosnörena. Jag vet att han avleder sig från paniken, han vet att han blivit övergiven. ”Filmen” tog slut där. Men jag är lugn.

”Filmen” visade henne i ett koncentrat vad hon råkat ut för under uppväxten. Men nu avgjorde hon sig för att lämna de villkoren. Nu behövde hon inte finna sig i dem längre.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin