Vår ofrånkomliga formgivning

I vårt upplevande tar allting form, det är substans invid substans, kontur invid kontur.

Formerna är olika påtagliga, somliga syns bara med hjälp av instrument, mikroskop, röntgen och annat i den vägen. Andra är tydliga direkt för våra sinnen. Dit hör människor, träd och hus som alla är exempel på fysiska former. Andra former är mentala, som till exempel självbilder och minnesbilder av olika slag. Ytterligare andra är andliga. Dit hör bland annat ”själen” och olika gudsföreställningar.

Min skapelse

I formandet är var och en av oss inblandad. Det kan kännas som om upplevelserna kommer till oss och är där utan vår egen förskyllan. Men när de väl är där, är de så att säga vårt arbetsmaterial, något som vi kan reagera på.

Säg att det som just tar form för mig är en dörr. Dörren påminner mig om öppenhet som väcker en känsla av ljus som gör att det känns lätt i kroppen.

Det blir med andra ord en kedja av former som är mina reaktioner. De kommer från mig, de är min skapelse och mitt ansvar.

Om ljuset hade känts som en förhörslampa i ögonen, hade förloppet blivit ett annat. Jag hade nog tänkt ”usch, tänk på något annat” och avlett mig.

I mitt skapande har jag alltså alternativ. Om och när jag är medveten om det, kan jag göra val.
Referensvärlden

Något gjorde att jag såg en dörr. Innan det i min subjektiva verklighet tog formen av en dörr, fanns det något där.

Vad vet jag inte men jag/mina sinnen gjorde det till en dörr.

Det som finns bortom mina upplevelser är bortom min påverkan. Det är en objektiv verklighet eller referensvärld i motsats till min subjektiva verklighet eller upplevelsevärld.

Att det finns något bortom mina upplevelser stöds av att jag kan kommunicera med andra människor om hur den objektiva verkligheten gestaltar sig..

Det faktum att jag kan sluta mig till att det finns en referensvärld gör att jag inte är ensam ansvarig för mina upplevelser. Både jag och referensvärlden bidrar till formgivningen. Och jag vet inte exakt var gränsen går för det som jag kan påverka och som alltså är mitt ansvar.

Min makt

Det bästa för mig är att satsa på att jag har makt att påverka mina upplevelser. De blir inte till via automatik i kraft av min kontakt med referensvärlden utan jag har något att säga till om.

Det innebär att mina upplevelser visserligen kan kännas som om de blir till utan min medverkan och mitt godkännande, men de är samtidigt mitt mest omedelbara arbetsmaterial och det enda jag har.

Det innebär i sin tur att jag behöver öppna mig för upplevelserna, låta dem bli tydliga för mig till alla delar och fråga mig: ”Vad säger det här mig och vad gör jag som bäst när det är just så här?” och sedan sätta igång att agera inåt eller utåt eller både och.

Terapi

Säg att jag upplever dörren och ljuset/förhörslampan! Istället för att direkt avleda mig från upplevelsen blir jag nyfiken och stannar kvar i reaktionen. Jag släpper tankarna, ger mig hän åt sensationerna och låter det ske som vill ske.

Och plötsligt väcks då ett minne i mig. Ljuset blir till en ficklampa och jag känner skräck. Jag ser för min inre syn hur jag som liten gömmer mig i garderoben av rädsla att få stryk för att jag smällt till lillebror.

Här och nu utlöser bilden en impuls hos mig att för min inre syn räcka ut handen till mitt lilla skräckslagna jag. Jag ser och känner hur hon slappnar av, är räddad, det blir lugnt.

Jag formade om ett skräckladdat minne till en terapeutisk upplevelse.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin