Sitta fast

Maria sitter vid bordet mitt emot sin vuxna son. Det är jul, alla vill väl fast det knappt märks. Inga jular med dem – inga möten överhuvudtaget – är harmoniska. Undantagandes några på håll via mail. Då kan välviljan och omtanken bryta fram och en glimt av glädje över varandra finnas. Annars är det krigiskt.

Sonen skyller det på Maria och hon är medveten om sin skuld. Eller i varje fall är hon medveten om vad hon orsakat även om hon inte gjort det med avsikt. Insikterna och förändringen kom alltför sent för att vara sonen till någon glädje.

Bakgrund

När han var liten var Maria hans enda tillflykt. Men hon förstod inte sin betydelse och tog inte emot honom som sitt barn. I egna ögon var hon ingen, en som skulle hålla sig undan. Hon var så låst i den positionen att hon omöjligt kunde gå in i mammarollen och vara en famn, en trygghet och en vägledare.

Hon var desperat över sig själv och sin situation och lät det gå ut över sonen. Hon krävde att han skulle ta hand om sig själv, sysselsätta sig och hitta sina vägar utan annan lotsning än obegripliga utfall av kritik, skäll, hån och hot. Hon betedde sig så utan att det var överlagt och utan att hon tog ansvar för det.

Ibland bröt någon sorts vuxenhet igenom och hon kunde sätta sig med honom på golvet och liksom öppna sig för honom och ge honom de gensvar han behövde. Tillfälligtvis fick han spegelbilder som han kunde känna igen sig i och använda sig av för att få syn på sig själv och sina möjligheter. Det var som om hon i sin djupfrusenhet fick kontakt med kärleksfulla källflöden som vanligtvis var fördolda.

Hon noterade det och kände att det var i den kontakten hon skulle vara, den kändes rätt. Men det hjälpte inte. Ångesten tog över och likaså de desperata beteendena.

För sonen innebar det att marken var minerad då den hade behövt vara fredad med ett tydligt vägnät att orientera sig i.

Konsekvenserna, repetitionen

Han blev präglad av minorna, väntade sig ständigt avvisningar och kom att framkalla dem tvångsmässigt och aningslöst.

Samtidigt var han en utåtriktad och social person. Det behov som han haft som liten av familj, samspel och möten bestod genom åren trots all övergivenhet som det renderat honom.

Han gifte sig och fick barn men hans fru klarade inte av hans obegripliga och envetna attacker. Hon lämnade honom.

Hans ångest och desperation gick ut över barnen som han fördömde. De var ”omöjliga” och ”förstörde livet” för honom!

Han kunde inte bättre. Han var bakbunden av sin förväntan på katastrofer och evigt upptagen av kontroll, inget fick bli fel, allt från bakterier till människor måste hållas på plats. Han avläste minspel, avslöjade bakhåll och försåtlighet och var prompt med att ta strid i tid och otid. Utifrån sett verkade han se till att bli övergiven.

Oförsonligheten och utarmningen

Ju äldre han blev desto mer dränerad på kraft kände han sig. Förmågan att vara kreativ krympte, lusten att vara social försvann. Livsförlusterna tycktes skina honom i ögonen och förlama honom alltmer.

Maria såg det. Hon såg också hans potential, hans kärleksfullhet, välvilja, livsaptit och humor, hans talanger och kreativitet och obändighet…

När hon speglade det för honom tog han det som ett hån och gick till långdragna angrepp. Det pågick timvis, han tillät sig vilken oresonlighet som helst, det fick kosta vad det kosta vill, hon skulle förgöras…

Hon gav upp precis som han förutspått. Hon var svekfull, bara ute efter att dra undan marken under hans fötter.

Ändå förhöll han sig som om hon skulle ordna upp det hon ställt till med. I varje fall var det inte hans sak.

Inget tydde på att han såg att det blivit en mekanik i honom som enbart han kunde göra något åt.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin