Hur vi har det och hur vi tar det

Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som är avgörande för vår livskvalitet.

Vi drabbas av förluster och olyckor också när vi gör vårt bästa för att undvika dem. Vår omedelbara reaktion är i värsta fall att vi känner oss helt förintade. Reaktionen övertar oss som en reflex och är inget vi väljer.

Det är först i nästa skede som vi har ett val. När förintelsen väl är där, ställs vi inför att hantera den på ett eller annat sätt.

Om vi nu inser det. Det kan ju också vara så att vi har ett anpassningsmönster sedan gammalt att göra oss till offer. I så fall upplever vi förintelsen som en bekräftelse på vårt bittra öde. Det vill säga vi hukar och tar emot och tänker inte i termer av någon mer aktiv hantering.

Offerrollen

Det är lätt att bli offer i den här existensen eftersom starten är ett barnaskap där vi är utlämnade åt annat och andra. Vi har varken förmågor, färdigheter eller erfarenheter som gör att vi kan verka för oss själva. Vi är helt i händerna på den omvärld vi har och den har vi heller inte valt. Den är som den är.

Ju mer medveten och kärleksfull den är, desto större är chansen att den gör oss till jämbördiga medspelare snarare än underordnade offer.

Kärleken och samvetet

Kärlek kan ges många innebörder. En kan till exempel vara att vara öppen och lyhörd, ta in den andras belägenhet och möta upp med vad vi förmår av behövliga gensvar. Det är formulerat i den gyllene regeln: var mot andra som du vill att de ska vara mot dig!

Det är den regel som samvetet inger oss. Och samvete är vi alla utrustade med från början. Vi kan använda det och utveckla det såvida vi inte tystar det och avskärmar det från medvetandet.

Aktören i det avståndstagandet är vårt jag med sitt förnuft och sitt kalkylerande sätt.

”Jag”

Problemet är med andra ord vem ”jag” är och hur ”jag” fungerar.

Det kan skifta och vara än maktfullkomligt, än jämbördigt, än undergivet och offermässigt. Som maktfullkomligt vet jaget med automatik bäst, som jämbördigt håller det sig öppet och utforskande och som offer är det vanmäktigt.

Oavsett hur vi skiftar, kallar vi oss ”jag”, det vill säga vi förhåller oss som om vi är en och densamma alltid och som om vi inte kan vara något annat. ”Jag” är ”jag” självklart, det är inget att ifrågasätta.

Det innebär bland annat att vi bevarar oss i den prägling som barnavarandet inneburit. Utifrån de begränsade resurser som vi hade då och utifrån de villkor som gällde då, mejslade vi ut våra anpassningsmönster. Vi identifierade oss med dem, de blev vårt ”jag”. Det förde vi sedan med oss in i nya tider och villkor utan att ifrågasätta passformen.

Omprövning

Det slår oss inte att jaget blir föråldrat och inadekvat allteftersom vi växer och får nya förmågor och nya villkor.

Vi tar oss inte för med att syna den gamla präglingen förrän den blir ett problem för oss – vanligtvis när vi inte klarar av att prestera i paritet med våra resurser och vad vi vill. Eller när det krisar i våra relationer och livet inte blir som vi tänkt oss.

Först inför de här svårigheterna kan det gå upp för oss att vi har låtit oss stöpas i en form som kan behöva översyn och revision. Först då inser vi möjligheten att välja förhållningssätt och vikten av att faktiskt göra det.

  • Skapad den .

Adress

Drottninggatan 12
753 10 Uppsala

Kontakt

Tryck här för att Maila!
eller ring 0737-19 08 27

Medlem i

Sveriges Psykologförbund Psykologföretagarna

Copyright © 2018 Guide i psykologiska frågor, Maj-Britt Lindahl. All rights reserved unless otherwise stated.

Hemsida: www.formfranska.com

facebook_page_plugin